Experiment och alpvandring

Mikki Kunttus visualisering fungerade snärtigt i Musikhuset vid Finlandspremiären på Tero Saarinens koreografi Zimmermann Trio, i samarbete med Helsingfors stadsorkester.Bild: Sakari Viika

Helsingfors stadsorkester bjöd på en mustig alpvandring, medan Tero Saarinen visade sina mer experimentella och förbryllande sidor i Finlandspremiären på Zimmermann Trio.

MUSIK / SCEN

Helsingfors stadsorkester, dir. Susanna Mälkki; Oren Shevlin, cello. Tero Saarinen Company: Tero Saarinen, koreografi; Satu Halttunen, Misa Lommi, David Scarantino, dans; Mikki Kunttu, ljusdesign och scenografi; Erika Turunen, dräkter och konstruktioner. Bach/Webern, Zimmermann, Strauss.

Musikhuset 30.8.

Finlandspremiären på Tero Saarinens nya koreografi Zimmermann Trio blev ett spännande möte mellan tre dansare och full orkester, om än också ett verk av kompromisser. Uppträder man med symfoniorkester i en konsertsal har man förstås ingen stor scen till förfogande, men trotjänaren Mikki Kunttu hade självfallet trollat fram en stilig scenisk lösning med tre mindre scener och effektfulla ljuselement.

Berndt Alois Zimmermanns cellokonsert utfördes skickligt av Oren Shevlin. Cellon utkristalliserar sig inte så starkt som i flera klassiska cellokonserter utan flätas snarare in i orkesterfärgerna. De många intressanta detaljerna i orkestern (cimbalom, elgitarr, jazzigt trumset och annat kul) försvann lite i mörkret. Saarinens helhetsdramaturgi tog fasta på musikens relativt jämntjocka dynamik, utan att konkret gå hand i hand med den. Han hade också valt att stiligt bygga över de olika satserna med dans till tystnad emellan dem, vilket var behagligt, då man fick koncentrera sig endast på dansen för ett ögonblick.

Personligen kände jag mig nämligen rätt splittrad mellan dans och musik. Mest koncentrerat blev det på den bakre scenen, där David Scarantinos dans gjorde ett majestätiskt intryck, annars berodde intensiteten lite väl mycket på sittplats och var dansarna befann sig. Som helhet blev dansinslaget snarare ett aningen förbryllande experiment än en solklar konstnärlig höjdare. Men jag lyfter på hatten för Tero Saarinen, som i det här skedet av karriären vågar ta risker och träda ut också på osäkrare mark. En konstnär som söker är alltid intressant.

Lyfta på hatten kan man också göra för Helsingfors stadsorkester och Susanna Mälkki, som modigt gav sig ut på denna resa. Mälkki hade orkestern i ett säkert grepp kvällen igenom och lyckades kombinera en fin värme i klangen med kristallklara färger. Weberns arrangemang av Bachs Musikalisches Opfer var en elegant inledning med klart tecknade bågar och fascinerande fördomsfri färgläggning av bekanta melodier.

Kvällens höjdpunkt blev ändå Richard Strauss massiva Alpsymfoni, som jag själv upplevde live för första gången. Bågen spändes skickligt från nattens dunkla färger via fågelsång och betande kossor upp till bergets högsta topp och via stormens dunder och brak ner igen. Det var fyndigt att belysa Kunttus sceniska element som en symbolisk alptopp. Lite som i Mahlers megalomaniska symfonier stannade man emellanåt upp för att räkna mängden valthorn, men speciellt de jättelika blåssektionerna var en fröjd att höra.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00