Europeisk kvalitetsjazz på We Jazz

Kvartetten Philm med Philipp Gropper (sax) Elias Stemeseder (piano & synt) Robert Landfermann (bas) och Oliver Steidle (trummor) spelade tonalt men ofta melodiskt så avancerat att det tidvis lät fritonalt. Bandets rytmiska arbete var mycket övertygande.Bild: MAARIT KYTOHARJU

Huvudstadens längsta jazzfestival We Jazz öppnade på söndagen en vecka av jazz och tretton konserter.

Jazz

We Jazz 2018

Korjaamo 2.12.

Vid öppningskonserten hördes utmärkt europeisk samtidsjazz. Trion Phronesis med Jasper Høiby (bas), Ivo Neame (piano) och Anton Eger (trummor) har uppträtt tidigare på festivalen, så den verkliga överraskningen var Philipp Gropper's Philm från Berlin. Kvartetten med Gropper (sax) Elias Stemeseder (piano & synt) Robert Landfermann (bas) och Oliver Steidle (trummor) bildades år 2012 och har gjort fyra skivor.

Philm spelade utan avbrott i ca 50 minuter, men det var fråga om skilda stycken som sammankopplades genom improviserade mellanspel. Gruppens musik är skriven av saxofonisten, bland annat det längre stycket Sun Ship (som inte har något att göra med Coltranes dito) hördes. Det var tonalt men ofta melodiskt så avancerat att det tidvis lät fritonalt. Man undvek ofta skickligt traditionell dur/molltonalitet, men behöll konsekvens och strukturer. Bandets rytmiska arbete var mycket övertygande. Allt från rubato till täta grooves fanns med, ofta sinnrikt varierade och växlande med överraskande effekt. Till och med traditionell jazzsväng hördes i ett avsnitt. De harmoniska medlen var enklare och färre.

Groppers roll på scenen var förhållandevis tillbakadragen. Han verkade i högre grad med osynlig hand hålla samman och styra helheten, utan anspråk på solistisk briljans. Uppmärksamheten gick ofta till den personliga stilisten Stemeseder, som delade sin verksamhet mellan flygeln och två analogt klingande syntar. Stemeseders pianospel var intressant och effektfullt. Längs hela pianoklaviaturen kom snabba och fragmentariska tonslingor som ibland förde tankarna mera till nutidsmusik än jazz. Estetiken från syntarna, med bland annat industriella ljud och subbas, var tilltalande och fungerade väl i helheten.

Bandet avslutade med den rytmiskt intensivt pulserande men något abstrakta Licht.

Landfermann och Steidle byggde här som i flera tidigare avsnitt en stabil men föränderlig rytmisk stomme. Philm är något utöver det vanliga, ett band som definitivt ger mersmak.

Phronesis är tydligt basisten Høibys band och en pianotrio med jämn balans mellan instrumenten. Det vill säga att kontrabasens roll är väl representerad även i andra funktioner än komp. Høiby spelade längre solistiska avsnitt både pizzicato och arco.

Britten Neame är en utmärkt och inspirerad pianist. Svenska Egers trumspel var enormt intensivt och fint varierat. Han är en verklig motor och hörs även på gruppen Jazzkamikazes skivor. Helhetsintrycket av trion blev den äkta spelglädjen som strålade från samtliga musiker.

Høiby nämnde inte styckenas namn, men trion spelade musik åtminstone från den senaste skivan. I det intima utrymmet på Korjaamo, med publiken i en halvcirkel runt scenen, skulle det ha suttit med ett lite mångsidigare uttryck. Nu var det fart och styrka mest hela tiden.

Jan-Erik Holmberg

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08