Europadag i identitetskrisens tecken

Idén om Europa är allt oftare artikulerad i termer av vad som inte är möjligt framför det som är möjligt, skriver Johan Ekman.

Finlands historia är oskiljaktig från Europas, och att min identitet delvis är europeisk vid sidan av nationell är på så vis självklart. På Europadagen i år känner jag dock att avståndet till EU:s institutioner är långt. Det som för mig en gång på ett naturligt sätt utgjorde ett fönster mot världen känns allt mer som en symbol för alternativlöshet.

Idén om ett enhetligt Europa vilar i hög grad på inre motsättningar och yttre hotbilder: "Europatanken är den centrala metaforen för en sammansatt civilisation och uttrycker som sådan vår kulturs kamp med sina inre motsättningar och konflikter", skriver Gerard Delanty i sin bok Europa – idé, identitet, verklighet. Och det är inget nytt med detta. Järnkanslern Otto von Bismarck menade att "ordet 'Europa' används alltid av statsmän som vill ha någonting av en främmande makt som de aldrig skulle våga be om i eget namn".

Det låter som något en tysk politiker kunde säga i dag också!

Paradoxalt nog är det alltså motsättningar mellan nationalstater som är ett av två argument som ofta förekommer för ett överstatligt europeiskt raison d'etre. Redan Immanuel Kant förespråkade ett europeiskt förbund mellan stater som ett sätt att garantera bestående fred. Det var 1795.

Det andra argumentet som åberopas är behovet att tillsammans bemöta – eller försvara sig – mot resten av världen. Inte heller det är en ny uppfinning: går vi tillräckligt långt tillbaka i tiden upptäcker vi att idén om "Europa" uppkom som ett sätt att ena den kristna fronten mot den politiska fara den muslimska världen utgjorde.

Breder man däremot ut en världskarta framstår det geografiska området Europa som något perifert: en liten utväxt av Asien som genom en kombination av uppfinningsrikedom, rasism, sjukdomar och militär styrka erövrade en stor del av världen. De europeiska imperiernas kapprustning ledde som bekant småningom till krig och fasor. Det kommunistiska hotet föranledde ändå den forna kolonin USA att stöda skapandet av en ny framtid för Västeuropa efter det andra världskriget.

Försöken att bygga en sammanhängande europeisk identitet blev dock aldrig särdeles framgångsrika – inte ens under åren av ekonomiskt tillväxt eller när eurohybrisen var som störst.

Fjättrad av sin ekonomiska ortodoxi genomgår EU åter efter finanskraschen en identitetskris som blivit än mer akut i och med växande flyktingströmmar. Idén om Europa är allt oftare artikulerad i termer av vad som inte är möjligt framför det som är möjligt. Fortsätter vi på det spåret är följande steg att konstatera att inte heller EU är möjligt. Och trots min måhända tillfälliga EU-ambivalens väljer jag fortfarande att tro på att det inte är omöjligt att vända skutan. Inte minst för att alternativen ter sig ännu sämre.

Johan Ekman Frilansjournalist

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33