Europa, trovärdighet och Trump

Utmanar du den konkurrerande hegemonin måste du vara beredd att stå för följderna, men Europa hade inte musklerna.

I internationell politik har trovärdighetsutmaningen alltid spelat en stor – och ofta besvärlig – roll. Det var trovärdigheten som tvingade Förenta staterna att ingripa i Koreakriget. Samma logik förutsatte att västsidans ledande supermakt tog över kriget i Vietnam efter det franska nederlaget. Ett fullständigt analogt resonemang tvingade Sovjetunionen att marschera in i Afghanistan, trots att man kunde ha trott att motpartens tidigare misslyckande hade tjänat som varning.

Trovärdigheten är alltså stormaktens kännetecken och just därför ett problem i Europa. Brittisk och fransk trovärdighet spelades bort redan på 1950-talet efter en rad katastrofala misslyckanden i Algeriet och Egypten. Tysk trovärdighet i maktpolitiskt hänseende har inte kunnat få något existensberättigande efter andra världskriget.

För EU skapar det här problem.

Under 45 år levde vi på andras trovärdighet, men Sovjetunionens sönderfall ledde till att Europa – i lite olika skepnader (Nato, EU, Europarådet) – började uppfatta sig som kontinentens rättmätiga herre. Det hade i sin tur lite överraskande följder.

Den ursprungliga tanken efter 1989 utgick antagligen ifrån att det nya Ryssland inte längre ville – eller kunde – spela rollen av den onda hegemonin. Och det fanns mycket som talade för den tolkningen. Under den jeltsinska förfallsperiodens besvärligaste dagar var Rysslands bruttonationalprodukt mindre än Finlands. Det föreföll alltså finnas utrymme för EU och Västeuropa som den goda – eller aningslösa – hegemonin.

Sen kom vändningen. Oljeprisets uppgång samtidigt som Vladimir Putin valdes till president innebar för Rysslands del en återgång till en militärpolitisk maktposition. Det betydde också att Ryssland satsade på en militärpolitisk paritet lite på samma sätt som Stalin hade gjort på ett globalt plan 1949. Den här gången handlade pariteten uttryckligen om Europa.

Jag misstänker ibland att vi inte riktigt förstod det och att vi därför också ignorerade den internationella politikens grundläggande trovärdighetsproblem: utmanar du den konkurrerande hegemonin måste du vara beredd att stå för följderna, men Europa hade inte musklerna.

Europa visade sig alltså vara den tandlösa hegemonin, som nog klarar av att tala i stora och vidlyftiga åthävor, men när motståndaren agerade enligt det kalla krigets trovärdighetskrav och annekterade Krim och marscherade in i Ukrainas östra del, stod Europa svarslöst. Och det kan komma en ny vändning.

Förenta staternas nya administration kan ha som politisk målsättning att skapa ett strategiskt förbund med Ryssland för att minska Kinas inflytande. Västeuropa har för sin del sedan 1945 spelat det internationella spelet med Förenta staterna som ryggstöd. Men hur ser spelfältet ut om Donald Trump inte ger oss lite militärt tandgarnityr att visa upp vid östgränsen?

Nils Torvalds är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe).

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning