Europa skapas på nytt

Bild: Wilfred Hildonen

2018 kallas möjligheternas år för EU. Det är nu Europa ska födas på nytt. I taktpinnen håller Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron – Mercron som medierna kallar dem. Men för att lyckas måste de få kontroll på några saker, bland annat de bångstyriga länderna Polen och Ungern.

Det tysk-franska samarbetet har genom historien utgjort stommen i Europas utveckling, en axel som stått för stabilitet men också drivit på förändringar. Under François Hollandes tid som Frankrikes president 2012-2017 hände dock inte så mycket.

– Merkel och Hollande träffades nog men deras agenda var ytlig. Det sades till och med att den tysk-franska axeln tappat sin betydelse som politisk vägvisare, säger Teija Tiilikainen som leder Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

Nu försöker Frankrike återta positionen som ledarstat. Vid World Economic Forum i Davos häromveckan lät Macron förstå att landet är tillbaka på den europeiska scenen. Redan i sitt installationstal tog Macron upp EU och i höstas lade han fram vidlyftiga reformplaner för unionen. Franska medier har frågat sig om han drabbats av hybris och hans motståndare liknar honom ömsom vid kungaguden Jupiter ömsom vid Solkungen.

Tiilikainen småskrattar åt den franska presidentens framfart.

– Den folkrörelse som Macron skapade inför presidentvalet var exceptionell och man kan riktigt se hur lättad Merkel är över att det är Macron som leder Frankrike och inte högerpopulisternas Marine Le Pen. Tillsammans försöker de nu visa vägen i en besvärlig tid som präglas av USA:s president Donald Trumps utspel och av brexit.

Hur äkta Macrons EU-engagemang sist och slutligen är vet ingen utom han själv.

– Han håller radikala tal om långtgående reformer men det är möjligt att han, precis som många andra franska ledare, bara är en låtsasfederalist. Det vet vi först när han ska förhandla: köpslår han för egna, nationella syften eller slåss han genuint för Europa?

Försvagad men inte slagen

Angela Merkel har i varje fall tvingats närma sig den franska positionen trängd som hon är på hemmaplan. I valet i höstas tappade hennes konservativa parti CDU/CSU terräng och den första regering hon försökte få ihop – den så kallade Jamaikakoalitionen tillsammans med Liberalerna och De gröna – gick i stöpet. Nu måste hon lyckas med socialdemokraterna (SPD), som gett sin ledare Martin Schultz grönt ljus att gå vidare i regeringsförhandlingarna. De tyska socialdemokraterna är EU-vänliga och vill gå betydligt längre i federalistisk riktning än Merkels partifränder. På så sätt ger Macron och de tyska socialdemokraterna varandra draghjälp.

– Merkel är försvagad men om hon får ihop sin koalitionsregering är hon fortfarande ordförande för det ledande partiet i Tyskland. På senare tid har stödet för CDU/CSU ökat igen, och dalat för SPD. Dessutom är högerpopulistiska Alternative für Deutschland tudelat och stödet fragmenterat.

Kan Macron ta över hennes roll som Europas ledare?

– Nej, Merkel är fortfarande ledaren utifrån Tysklands ekonomiska och politiska styrka. En politisk ledare behöver en stark stat i ryggen för att kunna utöva makt. Frankrike dras med stora problem och Macron har svårare att inta ledarrollen annat än retoriskt.

Vad som händer ifall Merkel hoppar av återstår att se.

– Det sägs att hon kanske inte sitter perioden ut. Eventuellt är hon intresserad av en roll i Europapolitiken. Kommissionen kommer att få en ny ordförande efter Jean-Claude Juncker och även EU-presidenten Donald Tusks period tar slut 2019. Jag har frågat mina tyska kollegor och hälften säger att hon kan vara intresserad av en EU-post, medan andra hälften inte tror det.

Han (Macron) håller radikala tal om långtgående reformer men det är möjligt att han, precis som många andra franska ledare, bara är en låtsasfederalist. Det vet vi först när han ska förhandla: köpslår han för egna, nationella syften eller slåss han genuint för Europa

Tiilikainen konstaterar att Merkel och Macron har mycket olika personligheter och det syns i deras ledarstil. Medan Merkel är försiktig och pragmatisk är Macron yvig i sina utspel men också mer av en visionär än Merkel.

– Samarbetet mellan dem ser ändå ut att fungera och det är viktigt för Europapolitiken.

Vid EU-toppmötet i december höll Merkel och Macron överraskande en gemensam presskonferens där de meddelade att de kommer att lägga fram ett reformförslag gällande eurosamarbetet den 15 mars. Efter det har de besökt varandra flera gånger och också gjort gemensamma utspel.

När den ekomiska och politiska eliten samlades i Davos i förra veckan uppträdde Merkel och Macron inte på samma scen men deras utspel var ändå väloljade och synkroniserade, med budskap som stödde och kompletterade varandra.

– Hittills har inga detaljer om substansfrågorna diskuterats. Allt är ett politiskt spel än så länge. Men i mars borde de tyska regeringsförhandlingarna vara klara och Merkel kan då bli tydligare med hur långt hon är beredd att gå.

Många saker spelar in

Docent Hanna Ojanen påpekar att det trots gott samarbete inte räcker med två stater för att föra EU framåt.

– När Tyskland och Frankrike jobbar tillsammans får de mycket gjort men det krävs också att en mängd andra omständigheter är de rätta. Och för första gången på länge finns det faktiskt positiva tecken som gör att det ser ljusare ut för EU.

Ojanen hänvisar till att man i Europadebatten talar om 2018 som möjligheternas år. Det finns en lättnad efter valet i Frankrike, högerpopulisterna tog inte makten som fruktat. Också i Holland avvärjdes populisternas seger. Dessutom hålls inga val i de större EU-länderna i år, medan 2019 blir ett märkesår med britterna som lämnar EU samtidigt som det är val till Europaparlamentet.

Det finns alltså en känsla av att det är nu saker ska ske. Under nästa år kan de politiska konstellationerna förändras igen, säger Ojanen.

– De senaste årens kriser – ekonomin och flyktingkrisen – är inte längre akuta. Och det som väntades bli den största krisen av alla – brexit – ser oväntat ut att ta fram EU:s bästa sidor. Storbritannien är försvagat av en regeringskris och verkar inte veta vad det vill medan EU agerar enhetligt och presenterar lösningar redan efter korta möten. Det är en stor kontrast till de nattliga manglingar vi varit vana vid, där statscheferna, när morgonen kommer, knappt vet vad de kommit överens om. Nu agerar EU effektivt och det stärker självkänslan.

Det ger EU mod att ta sig an andra svåra frågor, säger Ojanen.

– Brexitförhandlingarna ger EU känslan av att vara en vinnare. I det läget är det lätt att tro att man klarar vad som helst och att man kan förhandla med vem som helst. Man vågar öppna upp besvärliga frågor som försvaret, finanspolitiken, till och med utvidgningen. Förstås kan det bli farligt om EU drabbas av hybris men samtidigt är det viktigt att jobba på flera fronter eftersom medlemsländerna har olika behov.

Ojanen påpekar att kommunikation är nyckeln till framgång. Om EU inte lyckas tala om för vanliga människor vad det är man vill åstadkomma och varför, finns risken att den kritik som fortfarande bubblar runtom i Europa – och som populistpartierna är mästare på att fånga upp– får förnyad näring.

Hindren

Det som alltså kan blanda bort korten är de auktoritära strömningarna, särskilt i de så kallade Visegradländerna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. Merkel och Macron måste få rättning i leden om Europa ska kunna agera unisont på världsscenen, säger Ojanen och Tiilikainen.

Mest akut är konflikten med Polen. Den handlar om lagar som den polska regeringen drivit igenom och som EU menar hotar den polska rättsstaten och domstolarnas integritet. Detta eftersom de möjliggör en stark politisk styrning.

– Man har försökt föra en dialog men nu är det faktiskt dags att ta i med hårdare tag. Det finns verktyg för det, den så kallade artikel 7 i grundfördraget om hot mot EU:s grundläggande värden, säger Tiilikainen.

– Men det verkar vara svårt, fortsätter Ojanen. Att ta ifrån Polen rösträtten är en radikal lösning och man vet inte vad det leder till i praktiken. Men man kan inte heller fortsätta som nu.

Än de nordiska länderna då? Ja, i värsta fall är de enbart statister i den kommande Europapolitiken.

– Det talas ibland om Norden som ett starkt block men tyvärr låter det bättre än det är, säger Tiilikainen.

– EU-länderna Danmark, Sverige och Finland befinner sig i olika grupper i olika frågor. Norge och Island är inte alls med. Det gäller till exempel försvarssamarbetet där Finland vill stärka EU-försvaret medan Sverige är kritiskt till det. Danmark står helt utanför. Samtidigt är Finland och Sverige inte med i Nato. Samma sak är det med EMU: Finland är med i eurogruppen som utgör kärnan i reformplanerna medan de övriga inte är med. Det är synd men så är det.

10 ljudböcker att sträcklyssna på i sommar

Semestern börjar och nu har du gott om tid att lyssna på en bra bok! Här är boktips för sommarens härligaste lyssningar valda av Storytel’s redaktörer. 20.6.2019 - 09.49