EU måste våga stöda kärnvapenförbudet

Bild: Wilfred Hildonen

Läraren i strategi Stefan Forss hävdar (HBL Debatt 19.11) att Ryssland förbereder en invasion i Ukraina. Så ser det ut.

I så fall betyder det att Ryssland sätter hårt mot hårt mot USA:s och den ukrainska regeringens förberedelser för att definitivt integrera Ukraina i USA:s världsimperium och därmed fullborda den sedan 1990-talets senare hälft pågående västliga militära uppmarschen mot Ryssland.

Forss anser vidare att "den vidriga flyktingkrisen vid EU:s och Natos gränser i Polen och Litauen ... har fått drag av en rysk vilseledningsoperation, maskirovka", vilket är ett annat sätt att lägga hela skulden för det som sker vid gränserna på Vladimir Putin.

Risken för en militär storkonflikt har dessvärre ökat i vår världsdel samtidigt som den militärpolitiska spänningen har trappats upp i Asien, inte minst kring frågan om Taiwans framtid.

Användningen av tusentals migranter som spelbrickor väcker berättigad avsky men vilka känslor väcker utnyttjandet av Ukrainas 45 och Taiwans 23 miljoner invånare som jetonger i det geopolitiska spelet?

Kanhända borde det inte leda till känsloutbrott och beskyllningar, utan stämma till eftertanke.

Kalla kriget tog inte slut med Sovjetunionen. Det pågår, om än i mer orwellska geopolitiska former än tidigare. Nu är de globala kontrahenterna tre precis som "Eurasien, Oceanien och Östasien" i Orwells 1984. Propagandan, "hybridaktionerna" och övervakningen av de egna medborgarna är också dystopiska. En minns Edward Snowdens avslöjanden.

Kalla krigets huvudorsak är som tidigare kärnvapensystemen och det ständiga hotet från dem mot klimatet och livet på jorden. Dessa system har utgjort och fortsätter att utgöra "kalla krigets djupstruktur". Jag lånar uttrycket från historikern E.P. Thompson och vill därmed påminna om ett vägval som kanske fortfarande står öppet för oss. Vi kan försöka använda FN och folkrätten som vår plattform för att avskaffa kärnvapensystemen. Eller så kan vi fortsätta att driva kalla kriget till en nukleär katastrof på grund av överhettning i stormaktsrelationerna eller av misstag.

Den nutida, utvidgade Europeiska unionen fanns ännu inte under kalla krigets första fas, utan den kom till först under 1990-talet då människorna hoppades, att kalla kriget äntligen hade gått till historien. Vad innebär det för EU, att kalla kriget ändå bara fortsätter?

I nuläget och framöver tenderar EU-medborgarna att splittras i tre partier. För det första de som tror att USA:s kärnvapenparaply är oss en väldig borg. För det andra de som vill tro att Frankrikes nukleära slagstyrka kan vara eller bli det (denna tanke var förvisso inte främmande för Charles de Gaulle och har senast vädrats av Emmanuel Macron). Slutligen en åsiktsriktning som vill ha ett kärnvapenfritt Europa och ett EU som ansluter sig till FN-konventionen om ett kärnvapenförbud (TPNW).

Den som inbillar sig att den tredje åsiktsriktningen endast representeras av ett fåtal EU-medborgare tar miste.

En majoritet av tyskarna, italienarna, belgarna och holländarna vill ha bort USA:s kärnvapenbaser från sina respektive Natoländers territorier. Folkopinionen för nukleär avrustning av Europa och anslutning till FN-konventionen är stark också i det övriga Västeuropa, inte minst i Norden. Detta gäller även kärnvapenstaten Frankrike. En enkät (utförd av IFOP 2018) visar att 67 procent av fransmännen vill att deras regering ansluter sig till TPNW medan 33 procent tyckte att den inte ska göra det. Österrike, Irland och Malta har redan ratificerat TPNW.

Vad innebär allt detta för EU som en institution? Det innebär att EU måste fatta mod och komma ut ur garderoben. EU måste våga bli en uttalad avvikare från den väg som kalla krigets kontrahenter för närvarande följer. EU måste bygga vidare på sin grundare Altiero Spinellis åsikt att EU bör avnukleariseras (framlagd redan i artikeln "Atlantic Pact or European Unity", Foreign Affairs nr 4, 1962). Annars faller unionen i bitar samtidigt som risken för ett tredje världskrig ökar.

De stater som har anslutit sig till FN-konventionen om ett kärnvapenförbud ska snart mötas för första gången sedan denna trädde i kraft i januari. Mötet planeras äga rum i Wien 22-24 mars 2022. Tänk om EU-kommissionen skulle uttala sitt stöd? Ett sådant strategiskt drag från EU:s sida vore verkligen fräscht! På köpet skulle EU i efterhand göra sig förtjänt av det fredspris som Nobelkommittén alltför tidigt tilldelade unionen 2012.

EU måste våga stöda FN-konventionen. Och Finland måste våga sig på att ge EU små puffar i den riktningen. Alla livstecken i kampen mot kalla kriget vore välkomna. Ett minimalt livstecken vore att i likhet med Sverige inta observatörsstatus och skicka observatörer till mötet i Wien.

Mikael Böök, Lovisa

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning