EU har aldrig uppfyllt de krav som förr ställdes på söndagsskolans primuselever

Den kritiska diskussionen om dagens EU har hos oss aktualiserat frågan om vår självständighet, vår suveränitet, och frågan om vems talan EU för.

Kritiken mot samhälleliga institutioner är en absolut förutsättning för att en demokratisk rättsstat, som säger sig respektera yttrandefriheten, ska kunna fungera som en demokratisk rättsstat. Att jämföra kritiken av EU med landsförräderi (HBL Debatt 11.12) framstår för mig som minst sagt märkvärdig. Lika märkvärdig som uppfattningen om att den politiska konstruktionen EU skulle äga ensamrätt för definitionen av de universella moraliska värderingarna.

EU har aldrig uppfyllt de krav som förr ställdes på söndagsskolans primuselever. EU:s föregångare, Europeiska kol- och stålgemenskapen, ersatte den Internationella myndigheten för Ruhrområdet som var en motsvarighet till den kontrollkommission som här hos oss höll säte i hotell Torni i Helsingfors.

Kol- och stålgemenskapen uttalade ambition var att omöjliggöra krig mellan Frankrike och Tyskland genom en neutralisering av konflikterna om de fransk-tyska gränsområdena. De skulle ske genom att ställa produktionen och försäljningen av de för vapentillverkningen nödiga kolet och stålet under gemensam övervakning.

Det som inte uttalades var att Frankrike, som efter andra världskriget ville bli den ledande makten på den europeiska kontinenten, inte ens med hänsynslöst uppförande förmådde konkurrera med den sönderbombade tyska stålproduktionen. Det var med andra ord inte alls fråga om att neutralisera konflikterna i Ruhrområdet, men nog för att ekonomiskt neutralisera Västtyskland.

Kol- och stålgemenskapen sågs också som ett steg i bildandet Europas förenta stater med en gemensam utrikes- och försvarspolitik. Genom att öka Europas resurser ville man därtill trygga utvecklingen på den afrikanska kontinenten, där bland annat Frankrike och Belgien utövade kolonialistisk exploatering.

Den kritiska diskussionen om dagens EU har hos oss aktualiserat frågan om vår självständighet, vår suveränitet, och frågan om vems talan EU för.

Efter det att vi gick med i EU har vi bland annat förlorat vår valuta, vår självständiga utrikes- och säkerhetspolitik, och vår självständiga penningpolitik. Vi som vant oss att stå på sidan om de internationella konflikterna, har satts att medverka i alla de sanktioner EU:s identitetspolitiker kläckt ur sig, samt i alla de militära övningar som EU:s säkerhetspolitiska bundsförvant Nato anordnat på Östersjön och Nordkalotten.

Vårt lands förtroendeskapande utrikes- och säkerhetspolitik är ett minne blott, och man kan nästan höra den monarkistiske ledamoten av tsarryska duman Vladimir Puriškevitš vända sig i sin grav och svagt utropa sitt "Finis Finlandiae".

Såväl EU som Ekonomiska och monetära unionen har uppfattats som så kallade valdemokratier, vars uppgift är att sammanföra den ekonomiska elitens och folkmajoritetens intressen. Eliten får behålla sina besittningar medan folkmajoriteten ges möjlighet att påverka den politiska beslutsprocessen till exempel i fråga om beskattningen och den offentliga servicen.

Den ekonomiska stabiliteten och tryggandet av den ekonomiska tillväxten har betydelse för de bägge intressegrupperna, men minoriteternas sociala intressen får ringa uppmärksamhet i det här konsortiet. Polariseringen mellan de slaviska folken och de tysk-ungerska intressena i EU:s historiska föregångare, dubbelmonarkin Österrike-Ungern, ledde till starka krav på nationell frihet, vilket i sin tur fick realunionen att leva upp till den omöjlighet den hela tiden ansågs vara.

Maastrichtfördraget från 1992 har inte för utan uppfattats som en kompromiss mellan en passionerad europeisk identitet och en hänsynslös nyliberalism.

I början av 1990-talet hade vårt land de minsta inkomstskillnaderna i världen, men efter det att vi anslöt oss till EU åkte skillnaderna upp till världstoppen. Det hänger givetvis samman med att EU, som helst glömmer de ekonomiska olikheterna mellan sina medlemsländer, saknar en modell för att angripa globaliseringens lokala avigsidor.

För inte tala om en modell för att angripa de problem som den förestående klimatkrisens eventuella folkvandringar kommer att föra med sig för Europa. Att låtsas som om det regnar då skogen brinner är här en dålig politisk lösning.

Herbert Walther, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning