Ett vrål som inte hörs

Lite tid kvar. Marianne (Evabritt Strandberg) vet att hon ska dö.Bild: Yle

The Quiet Roar är otroligt vacker och har en kittlande premiss, men Henrik Hellströms meditativa drama lyfter aldrig.

The Quiet Roar, Yle Fem 22.00

Den svenska regissören Henrik Hellström jobbar väl tillsammans med vapendragaren Fredrik Wenzel. De skrev och regisserade Man tänker sitt 2009 tillsammans och samarbetade även i arbetet med musikdokumentären Broder Daniel Forever samma år. I The Quiet Roar (Sverige 2014), en mycket större och mer internationell produktion, har bägge skrivit manus men Hellström står nu ensam för regin, medan Wentzel i vanlig ordning fungerar som filmfotograf.

Den obotligt sjuka Marianne (Evabritt Strandberg) har tre månader kvar att leva. Det var 20 år sedan hon lämnade sin man, och hennes söner, nu runt 40 år gamla, har hon ingen kontakt med. Hon söker sig till en alternativ klinik i Tyskland, som specialiserat sig på att lindra oro hos personer som snart ska dö.

Där ges hon den hallucinogena drogen psilocybin som löser upp ens uppfattning om verkligheten. Den tar Marianne på en inre resa till ett slags drömlandskap där hon hittar sig själv 40 år tidigare, som ung, gift småbarnsmor. Hon guidas av Eva (Hanna Schygulla från Petra Kants bittra tårar och andra Fassbinder-klassiker) och får så återuppleva en episod ur det förflutna, en familjesemester uppe i bergen när barnen ännu var små.

Platsen är ospecificerad men den är medvetet kal. Landskapet ger inget skydd mot de inre tankarna, här finns ingenstans att gömma sig. Även huset är rymligt, nästan tomt på möbler och med stora fönster ut mot vidderna.

Vad familjen gör där uppe är svårt att säga. Hellström väljer ett mer associativt sätt att föra narrativet framåt, i små fragmentariska episoder ser vi hur den unga Marianne (Joni Francéen) håller sin namnlösa man (Jörgen Svensson) på avstånd. Hon lyssnar inte på honom, isolerar sig, är tyst, går ut för att röka. De grälar. De har sex. De är olyckliga. Den äldre Marianne ser på, talar med dem, funderar. Vem har hon varit? Någon som kanske aldrig älskade sin man. Någon som ville vara i fred från sina barn.

The Quiet Roar är otroligt vacker, tack vare Wentzels utmärkta öga, och stämningsskapandet är det inget fel på. Här finns en hotfull underton som går ihop väl med de höga bergstopparna och de branta djupen. Någonstans hörs ett vattenfall och i mörkret leker Mariannes man och barn med nödraketer.

Men det lyfter inte. Strandberg står för en fin prestation men roten till Mariannes ångest förbli oklar. Alla de frågor hon ställer om sig själv förblir obesvarade. Alla de sår som uppstått, i Marianne och i andra, får vi inte uppleva och därför är det svårt att bli riktigt berörd. Det är synd, för premissen är kittlande och i stunder glimmar det till. Men The Quiet Roar förblir ett alltför tyst vrål för att vi ska kunna höra det som rämnar där mellan bergstopparna.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33