Ett verkligt fynd på Tapiolapodiet

Tyska Anja Bihlmaier har denna säsong dirigerat på Volksoper i Wien, i Berlin, Saarbrücken och runtom i Norden, bland annat Kungliga filharmonikerna i Stockholm. Den 18 maj återvänder hon till Åbo för att uruppföra Mikko Heiniös tredje symfoni.Bild: Neda Navaee

Trots att de bästa bitarna av programmet fick bytas ut var det ändå en fröjd att få uppleva tyska Anja Bihlmaier som dirigent med Tapiola Sinfonietta, menar Mats Liljeroos.

Klassiskt

Tapiola Sinfonietta

Dirigent: Anja Bihlmaier. Stravinsky, Debussy, Dvorák. Tapiolasalen 19.1.

Ännu dagen innan konserten visste Finlands symfoniorkestrar rf:s konsertkalender berätta att fredagens Tapiola Sinfonietta-konsert dirigeras av Mario Venzago med två läckra rariteter, Tjajkovskijs lyriskt-elegiska första symfoni Vinterdrömmar samt Franz Schrekers hypersenromantiska Kammarsymfoni, på programmet.

Besvikelsen var med andra ord avsevärd när programbladet informerade att Schreker bytts ut mot Stravinskys Dumbarton Oaks och Tjajkovskij mot Dvoráks åtta, i sig härlig musik, men betydligt oftare framförd. Orsaken var så enkel som att samarbetspartnern Venzago tvingats ge återbud på grund av sjukdom och den dirigent man med kort varsel lyckades få tag i inte hade just de styckena på sin aktiva repertoar.

Men därmed var besvikelsen som bortblåst. Anja Bihlmaier visade sig vara ett verkligt fynd, som charmade sin publik och, av allt att döma, sina musiker med ett lika gediget som ändamålsenligt podieagerande och en naturlig musikalitet, som genomsyrade hennes tolkningar och musicerande. Inget onödigt gestikulerande här inte utan klart, koncist och föredömligt rakt på sak utan att för den skull förbise de mer subtila nyanserna.

Tajta rytmer

Stravinskys tribut till Bachs Brandenburgkonserter, Konsert i Ess-dur för kammarorkester med undertiteln Dumbarton Oaks, hör till hans mer oemotståndligt svängiga alster, liksom till Tapiola Sinfoniettas absoluta standardrepertoar, och föredömligt tajt satt även de intrikata rytmerna under Bihlmaiers bombsäkra ledning.

Dvoráks åttonde symfoni hör däremot inte till den centrala TS-repertoaren – det tarvades en hel del förstärkningar i leden – men det är alltid lika uppfriskande att höra de romantiska mästerverken med en stråknumerär, som i det närmaste motsvarar det som tonsättaren tänkte sig. Bihlmaiers tempon fungerade som smort och så gjorde även samarbetet med orkestern, som för andra konserten i rad leddes av initiativrika Siljamari Heikinheimo på konsertmästarpallen.

Det enda stycket som hängde kvar från det ursprungliga programmet, Debussyhitten Förspel till en fauns eftermiddag, var lika omöjligt i den här kontexten, men ljuvlig musik är det ju och Bihlmaier plockade fram många läckra detaljer ur den clairobscurbadande orkestersatsen. Jag ser med spänning fram emot att snarast möjligt få uppleva Bihlmaier på Musikhuspodiet!

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00