Ett trösterikt requiem för alla själar och alla tider

Alex Freeman och Helsingfors kammarkör i Riddarhuset.Bild: Bita Razavi

I min hemstad Vasa talade många ännu under min uppväxt om frihetskriget. Själv lärde jag mig att det heter inbördeskriget, medan Helsingfors kammarkör i sin information använder benämningen medborgarkriget.

Helsingfors kammarkör i Riddarhuset 15.5. Dirigent: Nils Schweckendiek

Alex Freemans Under the Arching Heaven – A Requiem

Oavsett vad man kallar den grymmaste väpnade konflikten i vårt lands historia var det ett modigt, kanske rentav nödvändigt, drag att beställa ett Requiem till minnet av inbördeskrigets offer av en icke-finländsk tonsättare, som kan närma sig ämnet så att säga utifrån.

Amerikanske Alex Freeman (f. 1972), som är bosatt i Finland, har själv vuxit upp i den historiska skuggan av ett av de blodigaste inbördeskrigen någonsin och han berättar att tematiken självfallet är rykande aktuell och universell samt att han velat utgå från barnets perspektiv. De barn, som i alla krig alltid är de som i förlängningen betalar det högsta priset.

Ljuset sipprar in

Därav valet av öppningstext, Aleksis Kivis älskade Sydämeni laulu, som i Freemans händer får en tillika expressiv och innerlig tolkning. I övrigt har han gjort en Britten. Med andra ord; enligt modell av Brittens War Requiem interfolierat delar av den traditionella Requiemtexten med världslig poesi.

Så framför allt i Dies irae-sekvensen, där domedagsbasunerna ställs mot Edith Södergrans Fientliga stjärnor och den brittiske pacifistiske krigshjälten och författaren Siegfried Sassoons poem Thrushes på ett sätt som fungerar utmärkt, såväl dramaturgiskt-tematiskt som musikaliskt. Freeman excellerar inte i några blodisande dramatiska effekter utan låter texternas underliggande, psykologiskt-filosofiska innebörd komma till tals.

Efter pausen – stycket kunde med fördel ha framförts i ett svep, men det är en dryg timme långt och sångarna mådde bra av att dra andan – förändrades sedan stämningen. Inledningshalvans mestadels mörkstämda visioner fick ge vika, ljuset började sippra in och harmonierna luckrades upp i och med Sanctus och Agnus Dei, som fick sällskap av Viljo Kajavas dikt Mikä lienee se lintu ollut, där slaget om Tammerfors skildras ur barnets (hans eget) perspektiv.

Sångbar körsats

Verktiteln, Under the Arching Heavens, är hämtad från Walt Whitmans When Lilacs Last in the Dooryard Bloom'd – som för övrigt Hindemith baserade sitt Requiem på – och Whitmans O years and graves! (från det inbördeskrigsrelaterade poemet Pensive on her dead gazing) får här även spela rollen av ett slags trösterikt panteistiskt färgad, sekulär motsvarighet till Lux aeterna och In paradisum: även efter döden fortgår det eviga kretsloppet.

Vad man framför allt kunde beundra i Freemans körsats var dess sångbarhet. Han har utgått från människoröstens naturliga kvaliteter – vilket långtifrån alltid är fallet i dagens a cappella-musik – och designat stämmor, som även han själv åtminstone kunde tänka sig att sjunga. Freemans musik är vacker men inte sliskig, berörande men inte insmickrande, uttrycksfull men inte effektsökande, utmanande men aldrig överdrivet intrikat, och även i de simplast hållna passagerna undvek han nogsamt den klichéartade nyenkelhet som präglar så mycket av hans landsmäns körmusik.

Det sextonstämmiga stycket är givetvis specialdesignat för HKK:s resurser – vilket betyder att Sydämeni laulu aldrig kommer att bli någon körfavorit – och visst förvaltade man, den relativt knappa repetitionstiden till trots, sitt pund på ett imponerande sätt. De krävande körsolona gjordes med känsla och finess, samtidigt som Nils Schweckendiek med sin sedvanligt lugnt auktoritativa dirigering höll ihop kollektivet beundransvärt väl.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00