Ett steg mot modernismen

Det japanska influerade även Albert Edelfelt, till exempel i Parisiskan från 1883. Bild: Nationalgalleriet/Hannu Aaltonen

Ateneums utställning Japanomani i den nordiska konsten är vacker och medryckande på många vis, skriver Erik Kruskopf.

Särskilt belysande är den som åskådlig demonstration av de japanska bidragen till modernismens framväxande bildspråk – framför allt i Norden.

Först var det fascinationen inför den exotiska föremålskulturen som väckte konstnärernas intresse. Keramik och lackarbeten hade visats på flera utställningar, och snart var det textiliernas tur: parasoller, skärmar och framför allt vackert kimonoklädda modeller var tacksamma motiv.

Anekdoten om omslagspappren till japanska teförsändelser, som visade sig vara återanvända färgträsnitt, illustrerar åskådligt hur bilderna snabbt förvandlades till eftertraktade samlarobjekt. Liksom också andra japanska föremål, framför allt parasoller och vackert dekorerade solfjädrar.

Att sådant skulle dyka upp som staffage i porträtt och interiörer är knappast förvånande: se till exempel Edelfelts insmickrande Virginie-porträtt, med en med bambumotiv dekorerad japansk skärm som bakgrund.

Men de karakteristiska dragen i de japanska konstföremålen smittade också av sig på konstnärernas eget uttryckssätt.

I Norden är sådana stilinfluenser lätta att upptäcka exempelvis hos Carl Larsson.

Hos oss hittar man de tydligaste influenserna hos Schjerfbeck. I likhet med dansken Vilhelm Hammershøi tilltalades hon av den nästan asketiska förenklingen, som vardera också mött framför allt hos den österländskt influerade James Whistler.

På utställningen kan man jämföra Schjerfbecks "Arbeterskan" (som i den norskspråkiga katalogen kallas "Syersken") med ett par av Hammershøis interiörbilder.

För att inte tala om kvinnogestalten i "Kostymbild", som ju nästan ser ut som en kimonoklädd japanska.

I sitt bidrag till den ståtliga utställningspublikationen Japanomania (sic!) i Norden 1875–1918 framhåller Anna-Maria von Bonsdorff särskilt "Självporträtt med silverfond" (1915), som hon kallar en "syntetisk sammanfattning av japanism-inspirationen".

Influerad av det japanska var också Edelfelt. Enligt vad Anna Kortelainen, som också medverkar i boken, funnit fram till, handlade han med förtjusning i varuhuset Au bon marchés avdelning för produkter från Japan.

Det japanska föremålskrafset skymtar klart på en lång rad av hans Pariser-målningar. Men också i bilder med en för Edelfelt mera kännetecknande fosterländsk motivkrets finner Kortelainen inflytanden särskilt från kompositionsstilen i de japanska träsnitten, som också han skaffade sig en rejäl samling av.

Framför allt de stildrag, som innebar en förskjutning av bildvinkeln, förenkling av kompositionen, fokusering på detaljer och avstående från centralperspektiv förändrade många konstnärers estetiska grundsyn.

Som von Bonsdorff påpekar innebar den förenklande stilen ett nytt drag i nordisk konst, synlig både i måleriet och i designen.

Samtidigt kan man hävda att det japanska inflytandet öppnade vägen för ett specifikt nordiskt förhållningssätt till den modernism som snart skulle vinna terräng såväl i måleriet, arkitekturen och formgivningen.

Steget från de japanska träsnittens enhetliga färgytor, förenklade motivhelheter och stiliserade komposition till en Bærtling, en Mortensen, en Aalto, är i själva verket inte långt. Japonismen var en kännbar puff för det västerländska måleriet i riktning mot modernismen.

Undra på att den japanska konstens estetik fortfarande väcker stark genklang i de nordiska länderna.

Erik Kruskopf Konstkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning