Ett spöke bakom välfärdssamhället

Bild: Mikael Bobacka

"Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke." Så inledde Karl Marx och Friedrich Engels 1848. De anade inte hur rätt de skulle få. Den kommunistiska drömmen skulle störta regenter, rita om gränser, starta krig och skapa nya förtryckare.

====

SERIE: Journalisten och författaren Staffan Bruun har dykt in i Finlands historia och botaniserat fram 50 fenomen, händelser och personer som var viktiga när vårt land formades. Han har också rangordnat händelserna och skeendena. Serien närmar sig nu sin kulmen, när vi går mot Finlands 100-års dag den 6 december. Då avslöjar vi vad som har format hundraåringen mest. I slutet av den här texten hittar du de senast publicerade artiklarna i serien. De fyrtio första delarna i serien hittar du som fyra separata läspaket på appen HBL 365 under Tidningar/Bilagor.

====

De fattiga och förtryckta i Europa fick på 1700-talet två starka signaler som visade att orättvisor inte behöver vara bestående. Den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 betonade att alla människor är födda lika och bör åtnjuta rätt till liv, frihet och strävan efter lycka.

Inspirerade av den framgångsrika amerikanska frihetskampen genomförde folket i Paris den franska revolutionen 1789 med slagordet "Frihet, jämlikhet, broderskap". De båda exemplen visade att folket kunde ta makten, störta sina kungar och herrar och vid behov halshugga adelsmän och andra plågoandar.

Frankrike skulle uppleva nya revolutioner 1830, 1848 och 1871 som inspirerade andra folk att göra uppror. Karl Marx förkunnade "Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men en hel värld att vinna."

Långsamt gick det upp för dem som hade makt och rikedom att det kunde vara klokt att lindra missnöjet och gå in för eftergifter. Redan 1879 förbjuder man i Finland utnyttjandet av barn under tolv år som arbetskraft. Också under 18-åringars arbetsplikt begränsas. Vid den här tiden är en tredjedel av arbetskraften i industrin barn.

Rangordning

Därför 6:e plats

Arbetarrörelsens långa, sega kamp banade väg för sociala reformer och jämlikhet, för fri hälsovård och gratis utbildning, för folkpension, barnbidrag, betald semester, moderskapsledighet, studiestöd, barndagvård m.m. Socialdemokraterna har under största delen av den tid som reformerna genomdrivits varit landets största parti. Även om en del rättigheter i dag ifrågasätts som alltför dyra kan ingen ta ifrån arbetarrörelsen rollen som vägvisare och initiativtagare då den nordiska välfärdsstaten byggdes upp.

Tyskland blir 1881 först i Europa att stifta sociallagar med målet att lindra nöden och förbättra arbetstagarnas förhållanden. I Finland talar fabrikör Viktor von Wright för arbetarnas sak och kräver reformer. Han varnar för att alternativet är ett väpnat uppror. I Europa blir arbetarföreningarna allt mer militanta och ställer sig bakom socialistiska program.

Yrjö Yrjö-Koskinen förkunnar att "Socialismen inte ska komma åt att så sitt ogräs bland Finlands arbetare." Fabrikör von Wright går till handling och grundar 1883 Helsingfors arbetarförening med målet att lösa konflikter i sämja, tillsammans med arbetsgivare.

Tidigare hade man på industriorter grundat arbetarföreningar som främst ägnade sig åt bildning, teater, nykterhet och annat vällovligt som stod långt ifrån ropen på klasskamp. I tio år fick von Wright leda sin förening, sedan tog de radikala över.

Krav ställdes på rösträttsreform, 10-timmars arbetsdag och arbetarskydd. 1897 marscherade arbetarna i Helsingfors för första gången under röda fanor och året därpå grundades Helsingfors svenska arbetarförening. Den existerar än i dag som den äldsta medlemsföreningen i SDP.

Finlands arbetarparti grundades 1899 i Åbo, men bytte fyra år senare namn till Finlands socialdemokratiska parti och antog ett socialistiskt program.

Men redan tidigare hade arbetare börjat organisera sig fackligt. Helsingfors bokarbetare var först och grundade 1869 en läseförening som 1885 omvandlades till den första fackföreningen i Finland. Finska landsorganisationen, föregångaren till FFC, grundades 1907.

Alla får rösta

Storstrejken som följde på Rysslands nederlag i rysk-japanska kriget 1904–1905 slutade med att tsar Nikolaj II gick med på att avstå en del av makten till en nyinrättad duma (riksdag). I Finland utbröt också storstrejk, socialisterna ville gå betydligt längre än i Ryssland och krävde allmän och lika rösträtt för alla. I slutskedet av strejken stod nygrundade röda garden mot borgerliga studentgarden på Senatstorget. Den gången kunde blodspillan undvikas.

Finland fick som första land i Europa en enkammarriksdag med rösträtt för alla 24 år fyllda, såväl kvinnor som män. I den nya riksdagen som valdes 1907 fick socialdemokraterna 80 mandat av 200. Partiet drev nu en öppet socialistisk klasskampslinje. Skyddskårer grundades parallellt med röda garden som förberedelse för den stora katastrofen tio år senare.

De liberala vindarna var snabbt över i det ryska hovet och den gamla ordningen återupprättades, förryskningen av Finland likaså. Lantdagen upplöstes år efter år på grund av kritik mot kejsaren. Många lagar om arbetarskydd, jordägande och socialhjälp som genomdrevs i övriga Europa förblev ostiftade, bara en förbudslag kunde man enas om men den lagen vägrade kejsaren stadfästa.

Med första världskriget upphörde försöken att i Europas länder uppnå sociala förbättringar lagstiftningsvägen. Nu skulle all produktion anpassas efter krigsmaktens behov. Efter fyra år var misären så utbredd att kommunisterna kunde genomföra sin oktoberkupp i Ryssland. Tyskland var nära att följa exemplet, men militären slog ner de kommunistiska spartakisternas kuppförsök. I stället banade missnöjet väg för Adolf Hitler.

I Helsingfors tändes 27 januari 1918 den röda lyktan i tornet på Folkets hus i Hagnäs. Det var signalen att revolutionen hade börjat. Finland skulle gå Rysslands och bolsjevikernas väg, var målet. Men de vita segrade och därmed var arbetarrörelsen tillfälligt tillintetgjord. Det skulle dröja till 1930 innan ett nytt fackligt centralförbund etablerades, FFC.

En del arbetarledare flydde till Moskva där de grundade Finlands kommunistiska parti i exil. Största delen av dem skulle avrättas i Stalins terror på 1930-talet. Bara Otto-Wille Kuusinen gjorde strålande karriär och slutade som en av Josef Stalins närmaste män.

Socialdemokraterna kunde däremot snabbt göra comeback i Finlands riksdag under ledning av nyvalda ordföranden Väinö Tanner som hållit sig utanför inbördeskriget och blev statsminister 1926.

Efter inbördeskriget stiftades torparlagen och jordanskaffningslagen som gav den obesuttna befolkningen på landet rätt att lösa in jord förmånligt. 100 000 nya jordbruk skapades.

Allmän läroplikt infördes 1921, en sexårig folkskola skapades för alla barn i åldern 7–<13 år.

1937 tillträdde rödmylleregeringen som leddes av socialdemokrater och agrarer (Center). Man hade enats om ett omfattande program för sociala reformer som snabbt började förverkligas. Folkpensionslagen som garanterade alla 18 år fyllda medborgare ålderdoms- och invalidförsäkring trädde i kraft 1939. Samtidigt stiftades vårdlagar som moderniserade fattigvården. Staten tog också ett ökat ansvar för barnskydd och för utstötta.

Reformerna överslätade delvis hatet från 1918 och banade väg för den sämja, vinterkrigsandan, som de kommande krigen förutsatte.

Fakta

Reformer

1879: Utnyttjandet av barnarbetskraft begränsas.

1891: Olycksfallsförsäkring.

1917: Arbetslöshetsförsäkring.

1919 och 1922: Torpar- och jordanskaffningslagar.

1921: Allmän läroplikt.

1928: Sveriges statsminister Per-Albin Hansson myntar begreppet "Folkhemmet" som ska bli ett rättesnöre för nordisk välfärdspolitik.

1939: Folkpension.

1948: Barnbidrag.

1949: Moderskapsförpackning.

1960: Arbetslöshetsersättning i stället för nödhjälpsarbeten.

1962: Arbetspension.

1963: Sjukförsäkring till alla, gäller också gravida.

1970-talet: Barndagvård, moderskapspenning, hälsocentraler, studiestöd, bostadsbidrag, socialstöd, grundskolan.

1980-talet:Arbetslöshetsbidrag och utkomststöd byggs ut.

Flyttar västerut

Efter kriget stympades jordbruken ytterligare då 400 000 karelare skulle placeras. Många jordbruk blev så små att de inte bar sig. Det bäddade för nästa flyttningsvåg då en halv miljon finländare 1945-1990 emigrerade till Sverige, över hälften stannade för gott.

Uppsvinget efter kriget skapade spelrum för nya reformer. Åren 1945-1980 ökade statens utgifter niofalt. Barnbidraget infördes 1948 och moderskapspenningen 1964. Lagen om barndagvård godkändes efter seg kamp i riksdagen 1973 och kompletterades tolv år senare med lagen om hemvårdsstöd. Alla medborgare garanteras hälsovård tack vare den obligatoriska sjukförsäkringen som infördes 1964, redan 1957 utvidgades folkpensionen att gälla alla.

1960 infördes arbetslöshetsersättning i stället för statliga nödhjälpsarbeten och några år senare förkortades arbetsveckan till 40 timmar som ledde till att lördagen blev ledig dag.

Vänstern krävde hela efterkrigstiden att man skulle införa en grundskola som var lika för alla och avgiftsfri. Ändå räckte det till 1970-talet innan man skrotade indelningen i fri folk- och yrkesskola för fattiga och avgiftsbelagda lärdomsskolor som ledde till universitetsstudier för rika. Lagen om den nioåriga grundskolan för alla godkändes av riksdagen 1968 och började genomföras 1972.

I dag ifrågasätts sextiotalets reformbygge åter, det blev för dyrt, för stelt och för byråkratiskt, säger kritikerna. Också om kanske tiden är inne att se över en del av reformerna ska ingen skugga falla över arbetarrörelsens pionjärer som i ur och skur drev utvecklingen framåt mot större rättvisa och jämlikhet.

Den mest tongivande socialdemokraten är utan tvekan Väinö Tanner. Han var med redan före självständigheten och deltog i början av seklet i ideologiska seminarier med Lenin och Stalin. Som reformist och anhängare av fredliga reformer stod han vid sidan av kriget 1918. 1939–1944 var han minister och garant för att arbetarrörelsen helhjärtat deltog i krigen. Efteråt bekämpade Tanner konsekvent och framgångsrikt kommunisterna. Därför kanske det var så viktigt för Stalin att få honom dömd som krigsförbrytare.

Tanner kom att utföra sitt livsverk på Elanto, kooperationen som länge var en viktig del av arbetarrörelsen.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning