Ett snitt genom Norge

Memory wound. I Jonas Dahlbergs vinnande förslag till minnesmärke över offren på Utøya skärs ett snitt genom urberget. Bild: EPA/Jonas Dahlberg Studio

Debatten kring den svenske konstnären Jonas Dahlbergs Utøyamonument är livlig.

Massakern på Utøya och attentatet mot regeringskvarteret 2011 är Norges trauma i modern tid. 77 liv spilldes, de flesta medlemmar i Arbeiderpartiets ungdomsorganisation, långt fler skadades.

Svensken Jonas Dahlberg vann 2014 tävlingen om ett minnesmärke över terrorhandlingens offer. Det är ett i mångas ögon radikalt förslag som något förenklat består av två (egentligen tre) delar: på en fastlandsudde mitt emot Utøya skärs ett 3,5 m brett snitt genom urberget, så att uddens yttersta del avskiljs från land. I detta blankpolerade snitt finns på landsidan en uthuggen plats dit publiken kan ta sig och därifrån betrakta offrens namn inhuggna i bergets sida mitt emot. Stenmaterialet som huggits bort är tänkt att användas för en platsgestaltning vid regeringskvarteret.

Det senaste året har debatten varit upprörd. Först från anhöriga och grannar – inte alla anhöriga, inte alla grannar – som inte vill acceptera verket. Sedan från den andra sidan, när regeringen i september gjorde en helomvändning, med innebörden att man till sist nog inte ska genomföra verket. Motpetitioner tecknas, och debatten förs inte bara i Norge, för förslaget har starkt stöd från organisationer och enskilda internationellt.

Debatten följer ett klassiskt mönster. Det hör till att offentlig konst diskuteras, och den väcker ofta starka känslor. Man kunde dra det så långt, att ett konstverk som invändningsfritt kommer på plats förmodligen var en ljummen kompromiss från början. Den som levt länge nog minns fejderna kring Maya Lins Vietnammonument i Washington 1982, med dess blanka svarta stenmur med krigets amerikanska offer inskrivna. Det ifrågasattes starkt både under tillblivelsen och efteråt, och "kompletterades" senare av en realistisk skulptur med soldater, i bjärt kontrast till det i dag mycket uppskattade verket av Lin. I Sverige blev Mirosław Bałkas Estoniamonument och Kirsten Ortweds minnesmärke över Raoul Wallenberg utsatta för hätska debatter, och omarbetades radikalt innan de realiserades.

Den politiska debatten tystades snabbt i Norge efter Utøya. Det uppstod konsensus om att man inte skulle dra växlar på att gärningsmannen formats politiskt i det norska Fremskrittspartiet, deras "sannfinländare", innan han radikaliserades. Det är i Norge som i Finland, att det dödliga politiska våldet i modern tid uteslutande kommit från extremhögern, inte från den fruktade islamismen.

Vem äger ett nationellt trauma, vems är såret som Dahlberg gestaltat i Oslofjorden? Det är en klassisk fråga. I Norge hade man löst saken så, att ett blygsammare minnesmärke redan utförts på själva Utøya. Dahlbergs verk är nationens kollektiva minnesmärke, mer än just de efterlevandes.

Konstvärldens opinion är tydlig, och efter att ha arbetat med offentlig konst internationellt vet jag att det lönar sig att vara varsam men konsekvent. Debatter måste leda till en dialog, men de lägger sig. Man ska sitta lugnt i båten när det stormar. Men det går att argumentera annorlunda. Konstnären Lawrence Weiner sade i en intervju jag gjorde 2003 apropå konsten efter 11 september att myndigheterna och konstnärerna inte ska lägga sig i sorgen efter katastrofer. De efterlevande ska hantera sina trauman som de själva önskar. Sorgen tillhör dem.

Men det är långt från sista ordet.

Pontus Kyander

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning