Ett slag i ansiktet för Erdoğan

Ja – men missnöjd. Recep Tayyip Erdogan är inte nöjd efter folkomröstningen i Turkiet eftersom segern blev oerhört knapp. Bild: Lehtikuva/AFP Photo/Yasin Bulbul

Recep Tayyip Erdoğan som envåldshärskare i en tudelad nation. Det blev resultatet av söndagens omtvistade folkomröstning i Turkiet. Den nya författningen kommer att leda till att parlamentarismen ersätts av ett presidentstyre i stort sett utan kontrollmekanismer.

Erdoğan borde ha varit nöjd när valmyndigheten utropade seger för ja-sidan. Men istället var han dämpad på ett sällan skådat sätt. Segern blev knapp, endast 51,18 procent. Siffran bestreds omedelbart av det republikanska folkpartiet CHP och det prokurdiska HDP på oppositionssidan.

Observatörer från OSSE dröjde med sina slutsatser. Från EU-ledare kom istället avmätta kommentarer. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uppmanade de turkiska ledarna att inleda en dialog med sina politiska motståndare. Men under valnatten var det tydligt att den konfrontatoriske Erdogan inte hade någon plan för hur han skulle hantera missnöjet hos den del av befolkningen som inte röstat för att ge honom närmast oinskränkt makt. Hur många som röstade för ett Nej är i dagens Turkiet en lika omstridd fråga som vilka krafter som låg bakom det misslyckade kuppförsöket den 15 juli 2016.

Folkomröstningens resultat blev i praktiken en örfil för Erdoğan. Att han enligt de officiella siffrorna endast fick en knapp seger, ska ses i ljuset av valkampanjen inte var rättvis. Tystade medier, ja-sidans totala dominans, liksom godtyckliga utrensningar och fängslande efter förra sommarens kuppförsök gav hans kampanj ett givet övertag.

Men ändå har inte ens alla de som i senaste parlamentsvalet röstade på hans maktparti AKP lagt en ja-röst i folkomröstningen. Detsamma gäller för Erdoğans stödparti, det djupt splittrade turknationalistiska MHP. I parlamentsvalet i november 2015 fick dessa båda partier tillsammans nära 61 procent. Söndagens siffror på drygt 51 procent blev därmed ett slag i ansiktet på Erdoğan.

Om han vunnit med bekväm marginal hade han rimligen haft lättare att visa generositet mot sina motståndare och låta fängslade kritiker släppas. Nu löper de risk att sitta inlåsta länge till. I dagens Turkiet väcker ofta Erdoğanlojala åklagare åtal, medan de fängslade kan ställas inför domare som inte vill bli offer för nästa utrensningsvåg. Statliga ämbetsmän vet vad Erdoğan menade när han i ett tal förklarade han att han vill knäcka ryggraden på byråkraternas oligarki.

När Erdoğan möter motstånd brukar han svara med konfrontation som när han kväste Geziprotesterna med övervåld sommaren 2013, eller efter kuppförsöket förra sommaren, när tiotusentals civila som inte kan ha ingått i en militär sammansvärjning blev föremål för en häxjakt.

Efter varje segerval håller Erdoğan tal till sina anhängare. Vid söndagskvällen balkongtal väckte han på nytt tanken att återinföra dödsstraff i Turkiet. Skulle han göra verklighet av det lägger han landets EU-ansökan i graven. Det är ett vågspel. EU och Turkiet behöver varandra, inte minst för ekonomins, flyktingfrågans och terrorbekämpningens skull.

Men hans hårda retorik, där han gärna tar till gatans språk, färgat av ungdomsåren i ett arbetarkvarter i Istanbul, slår an hos kärnväljarna, de som brukar kallas för svarta turkar. Under AKP har de fått det bättre. I dag känner de sig inte lika nedtryckta av den urbana elit, de vita turkarna, som tidigare hade monopol på statens höga ämbeten.

Turkiet står i alla händelser inför nya val. Författningsändringen träder i kraft först efter nästa parlaments- och presidentval, vilka ska äga rum den 3 november 2019. Men Erdoğan kan försöka driva igenom presidentstyret innan dess. Om parlamentet utlyser nyval kan det splittrade MHP och det hårt ansatta HDP hamna under tioprocentspärren, varmed AKP kan få kvalificerad majoritet. Erdoğan kan omedelbart därefter ställa upp i ett presidentval, som ger honom grundlagsfäst enmansvälde redan före 2019.

När parlamentarismen därmed avskaffas, står han ohotad. Presidentstyret ger honom makt att upplösa parlamentet, härska genom dekret, utse höga domare, ministrar och vicepresidenter samt införa undantagstillstånd när han vill. Därmed undanröjer han risken för att hamna i rättsprocesser om korruptionshärvor något som låg i farans riktning innan åklagare från den nu terroriststämplade Gülenrörelsen rensades ut.

Inom militären finns säkert motståndsfickor kvar. Efter den misslyckade statskuppen lär det dock dröja innan officerare gör nya försök att störta Erdoğan.

Men det han lovade i ja-kampanjen att med hjälp av ett presidentstyre mer kraftfullt hantera terrorhot, kriget mot det kurdiska PKK, flyktingkrisen från Syrien och landets haltande ekonomi lär han få svårt att infria.

Bitte Hammargren Mellanösternanalytiker. Fri skribent i HBL, till vardags verksam vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut i Stockholm.