Ett sex timmar långt äktenskap

Billy Howle och Saoirse Ronan är på bröllopsresa vid Chesil Beach i södra England.Bild: On Chesil Beach (2017), Number 9 Films

Det är något fundamentalt falskt med Ian McEwan-filmatiseringen På Chesil Beach. Den luktar konstruktion och enkelt budskap: allt var sämre förr. Resultatet är en knappa två timmar lång reklamfilm för sexualundervisningens välsignelser.

DRAMA

På Chesil Beach

Regi: Dominic Cooke. Manus: Ian McEwan. I rollerna: Saoirse Ronan, Billy Howle, Emily Watson, Ann-Marie Duff m.fl.

"De var unga, utbildade, och båda oskulder på det här, på deras bröllopsnatt, och de levde under en tid då en diskussion om sexuella svårigheter helt enkelt var omöjlig." Så lyder den första meningen i Ian McEwans kortroman På Chesil Beach (i min översättning) som nu har blivit film. Här används sex torrt och narrativt, för att berätta en historia: om ett engelskt äktenskap som varar i sex timmar år 1962. Resultatet blir en knappa två timmar lång reklamfilm för sexualundervisningens välsignelser.

Vi får träffa Florence (Saoirse Ronan) och Edward (Billy Howle) precis efter vigselakten, då de sitter mitt emot varandra på ett hermetiskt tillslutet hotellrum vid stranden och äter överkokt engelsk mat. Tuggorna växer i munnen. Då de tar sig till den äktenskapliga bädden blir allt etter värre. Filmen skildrar hur illa sex passar ihop med nervositet, fumlig osäkerhet, småprat, att fråga ut någon – att alla måste spela, åtminstone i början. Hur fasligt svårt det ändå är.

Allt var sämre förr

Men det finns någonting fundamentalt falskt med filmen, som också fanns i romanen, en av McEwans svagare. Det luktar konstruktion och enkelt budskap: allt var sämre förr. McEwans senaste fyra romaner har fått färre läsare men i stället har allt flera av de tidigare böckerna blivit filmer. Det här är ett mysterium, eftersom McEwans böcker uttryckligen handlar om de underliga sätt på vilka olika människor gör berättelser i sina egna huvuden. Just den här kvaliteten är så gott som omöjlig att översätta till film utan en genialisk regissör som skapar bilder på ett lika underligt och uppfinningsrikt sätt.

Dominic Cooke är en teaterman som får skådespelarna att lysa men sannerligen ingen sådan filmregissör. Stilen kan bara betecknas som engelsk schmaltz, allt är förtvivlat bekant och vackert. Tills ögonen blöder har vi sett de här kärleksfullt återskapade epokföremålen, de här steniga stränderna, morgonljuset över de illgröna ängarna och Oxfords spiror. Stilen passar heller inte ihop med romanens torra, knappa, nyktra språk.

McEwans romaner är postmoderna och deras intriger utsökt välkomponerade som urverk. Liksom i hans mästerverk Försoning (Atonement) innehåller de nästan alltid en vändpunkt när läsaren får se ur vems synvinkel storyn har berättats, ofta på olika vis och så att själva berättelsen drar i väg med berättaren, mot lögn, fabulering och ibland drastiska handlingar. Det här är svårt att tackla för det objektiva kameraögat.

Eftersom McEwan denna gång själv har skrivit manuskriptet följer han förstås romanen nära men har även satt in några tysta symbolscener och kan vara pinsamt övertydlig, som i scenen om övergrepp – filmens problem är att den så jäkla konkret visar det som i romanen kan blänka mellan raderna. Mitt intryck är att denna mästerliga prosaförfattare inte litar på filmåskådaren alls och heller inte riktigt vet hur film fungerar. Men så tycker jag heller inte att någon av de andra filmatiseringarna har varit riktigt lyckade.

Man utan självförtroende

Saoirse Ronan är det självklara valet för rollen som Florence. Hennes ljusa ögon som nästan inte blinkar är perfekta för en person som aldrig vänder bort blicken eller ryggar tillbaka – utom när det gäller sex. Florence är en passionerad violinist som lever i sin musik och för sin kammarorkester. Annars tittar hon svalt och nyfiket på de avklädda brösten hos Edwards galna konstnärsmamma (en rörande bräcklig Ann-Marie Duff), städar upp i familjens sunkiga kök och observerar varje söm i hans arbetarklasskostym. För henne utgör det en revolt att vända ryggen till sin akademiska Oxfordmamma (Emily Watson), vän med Iris Murdoch och kritisk mot sin dotter. Men det är lätt att se att Florence aldrig kan förlora sin självmedvetenhet och då är sexuell njutning uteslutet.

Billy Howle gör Edward, mannen utan självförtroende. Howle är närmast perfekt i rollen: mild, underkuvad sedan barndomen, försiktig, lekfull. I en rörande scen vill han berätta för någon att han fått laudatur som slutbetyg i sitt ämne historia – men ingen i hans kaotiska familj vill lyssna. Så han berättar det för Florence, en flicka han aldrig har sett förut och det blir kärlek vid första ögonkastet.

Filmen fungerar bäst när de är tillsammans – deras närvaro är egentligen det enda filmen har. Mellan dem finns en förtrolig ömhet, de blir båda bättre versioner av sig själva tillsammans, rör sig friare i världen. Kemi har de inte och ska inte ha, men det är uppenbart att de älskar varandra. Därför tror jag heller inte på upplösningen. Men slutscenen borde ha varit de två på stranden: stenarna, måsarna, sorgen.

Katastrofalt slut

I stället hoppar filmen olyckligtvis – och sluta läsa här ifall någon inte vill ha en spoiler! – till en scen år 1975 då Florence dotter vandrar in i Edwards skivbutik. Det är så förutsägbart att det skriker om det. Kliché om hippieliv, att leva promiskuöst, man ser att hon var den enda som betydde något för honom – och så berättar han hela historien igen. Ifall någon enda åskådare inte redan har fattat.

Liksom den allra sista scenen från 2007 är den förskräcklig. Paret är sminkat till gamla människor och eftersom det är Hollywoodsmink ser de ut som världens äldsta och mest frånstötande: hår som tränger ut genom öronen, hakor som dallrar, hud som tjockt pergament. Eftersom en naturligt gammal människa aldrig visas på film ser de ut som exotiska djur – som om ålderdom är något man klär ut sig i, plastiga masker ur vilka skådespelarnas unga ögon stirrar i panik. Det är så illa gjort och så föga rörande att mitt hjärta blir till sten och jag omöjligt kan ge filmen mer än två stirriga stjärnor.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00