Ett rop på hjälp

När man fyller 65 år slutar av någon orsak all rehabilitering från FPA. Då blir man kund vid sin egen hälsocentral och betalar för varje terapigång med eget ansvar. Dessa avgifter är oskäligt stora för en människa med liten inkomst, som ändå skulle behöva rehabilitering för att kunna klara sig. Ibland finns det möjligheter att få understöd för avgifterna men oftast berättar man inte om denna möjlighet. En människa som skulle behöva rehabilitering har ingen som helst möjlighet att upprätthålla eller stödja sin funktionsförmåga när verkligheten ser ut som den gör.

Jag är uppriktigt ledsen över det faktum att pengar avgör människovärdet. Vem bryr sig om oss? Det handlar om livets realiteter. När man så här klart avslår möjlighet till skyddsnät från samhällets sida betyder det i praktiken för individen en psykisk och fysisk tragedi.

Är det faktiskt så att människan är värd rehabilitering så länge hon anses vara "nyttig" till samhället?

Elisa Keltto, KD, Vasa

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning