Ett ofrivilligt utanförskap

Från den bärbara högtalaren dånar den senaste hitlåten och blandar sig med människornas tal. Det blir till en sörja. Alla i gruppen utom jag brister ut i skratt. Vem sa något roligt? Ingen säger till mig vad det roliga var. Sedan pratar några personer med varandra men jag hör bara några få ord, resten går mig förbi. Känner mig utanför, som om jag inte är en del av den här gruppen. Ledsenheten sprider sig i bröstkorgen. Tittar ned i asfalten när jag går hem. Känner mig så ensam.

Situationen ovan är vardag för mig men inget som jag fått välja själv. Jag är döv sedan födseln och det är något som jag inte kan göra något åt. Fastän jag har cochleaimplantat, CI, blir jag aldrig normalhörande. Fastän jag skulle ha en miljon olika tekniska hjälpmedel blir jag inte normalhörande. Min hörselnedsättning kommer alltid vara på en lindrig nivå.

Många blir överraskade när jag berättar om min hörselnedsättning eftersom det inte syns på utsidan och för att jag talar tydligt och är som vilken ungdom som helst. Hörselnedsättningar kan därför kallas för ett dolt handikapp, som har väldigt stor påverkan på det vardagliga livet.

Många människor som talar samtidigt och bakgrundsljud gör det väldigt svårt för mig att höra. Jag hör enstaka ord och resten går mig förbi. När jag försöker klura ut vad som sagts har samtalsämnet redan bytts ut till något helt annat. Jag vill inte vara stämningsdödaren som säger "va?" i tid och otid. Inte heller vill jag säga något om jag är osäker på om jag hört rätt. Jag vill inte göra bort mig genom att säga något som inte alls har något samband med samtalsämnet. Människors underliga blickar och beteenden är väldigt bestraffande. Det kan jag intyga av egen erfarenhet.

Det är väldigt lätt för mig att låtsas att jag hänger med i diskussionen fastän jag inte har en blekaste aning om vad som sagts. 21 års övning gör nämligen en till proffs. Men för den som känner mig bra, till exempel min lillasyster, kan se i mina ögon att jag är helt bakom flötet.

Jag känner mig utanför gemenskapen när jag inte kan höra vad som sägs. Om gruppen verkar ha roligt tillsammans utan att jag hänger med blir jag ledsen. Jag vill också få ta del av "skitsnacket" och vara med i gemenskapen, som alla andra. Att känna sig utanför och ensam tär på psyket rejält.

Tysta miljöer gör det lättare för mig att höra. Också att en person åt gången talar gör det mycket lättare att hänga med. Försöker du få min uppmärksamhet men jag reagerar inte, är det sannolikt att jag inte hört vad du sagt. Prova på att till exempel knacka mig på axeln så att jag märker att du har något att säga. Jag biter nämligen inte människor som vill tala med mig.