Ett nytt fördrag

Hur mäter man resultaten av vård och utbildning? Hur sätter man en prislapp på visioner om folkhälsa och folkbildning?

Under det senaste halvseklet har de offentliga åtagandena inom vård, skola och omsorg ökat enormt, både absolut och relativt. Den centrala konflikten i samhället är inte längre mellan arbete och kapital. Motsättningarna finns i triangeldramat mellan skattebetalarna, medborgarna som tjänsternas nyttotagare, och de anställda som producerar och administrerar tjänsterna. Konflikten är inte skarp, eftersom en individ kan vid olika tidpunkter vara i en, två eller alla dessa roller. I debatten har dock de anställda övertaget.

De offentliga tjänsterna kräver professionell kompetens av läkare, lärare, administratörer med mera. Före välfärdsstaten kunde professionerna reglera sig själva. Sorteringen av aspiranter var rigorös. Utöver kompetens krävdes också karaktär och vision. Professionella organisationer förmedlade en känsla av kall och ansvar. Men med mångfaldiga volymer är den professionella moralen inte längre det självklara och tillräckliga rättesnöret.

Medan skattebetalarnas börda ökade krävdes resultat och redovisning. Med ministeriernas mandat klev administratörerna in och började regera. Men hur mäter man resultaten av vård och utbildning? Hur sätter man en prislapp på visioner om folkhälsa och folkbildning?

Under Thatcher-regimen i Storbritannien på 1980-talet uppstod en metod som kallas NPM, New Public Management. Modeller söktes från näringslivet och inte utan orsak. Storföretag har effektiva system för målsättning, redovisning och uppföljning av resultat.

Men NPM brister på två punkter. Inom offentliga tjänster är inte antalet utförda procedurer lika med den faktiska nyttan. Att maximera kirurgiska ingrepp eller läkemedelskonsumtion leder inte självfallet till bättre hälsa. Att producera ökande antal magistrar kan bidra till eller förhindra kunskapssamhället. Att ge mer bidrag skapar beroende. För det andra, inom näringslivet har man tillgång till både käpp och morot. Offentliga organisationer saknar båda och blir därför svåra att styra. De offentligt anställda kan kräva mer resurser utan motsvarande ansvar för resultat. Därmed har de en orimlig maktposition i förhållandet till skattebetalarna och medborgarna.

Hur mäter man nyttan av offentliga tjänster? Det mest primitiva sättet är att titta endast på hur mycket resurser olika sektorer har tillhanda. Lite bättre är att kolla antalet tjänsteprodukter, typ kirurgiska ingrepp eller utexaminerade magistrar. Utav dessa två tal kan man räkna produktiviteten. Men det säger inte allt om det skapade värdet: vilken nytta har resurserna åstadkommit?

Här behövs ett nytt fördrag. Det bör skapas ett sätt att bedöma förhållandet mellan konsumerade resurser och skapad nytta av offentliga tjänster. Med detta kunde man styra relationerna mellan skattebetalarna, nyttotagarna och producenterna.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning