Ett misslyckande som komedikritiker

Bild: Marc Svahnström

"Skämt som inte träffar rätt tenderar att ha en motsatt effekt och det känns som att jag, där jag sitter och nästan vrider mig i bakersta raden, är djupt orättvis både mot den entusiastiska och väloljade ensemblen som gör ett bra jobb med sitt material och mot publiken som förutom mig alla tycks ha en utmärkt upplevelse." Otto Ekman reflekterar över sitt tillkortakommande som kritiker.

Den här texten handlar om ett misslyckande som teaterkritiker: i och med att jag inte ser hela föreställningen förverkar jag min rätt och möjlighet att recensera den. Det handlar inte heller om ett misslyckande från teaterns sida: amatörteatern Rampfebers sommaruppsättning av den franske komediförfattaren Gilles Dyreks Hemmafesten är välspelad, scendekor och dräkter gedigna och fungerande, och skratten haglar ur publiken som av allt att döma verkar ha en väldigt trevlig kväll.

Pjäsens handling kretsar kring verkliga och imaginära kulturskillnader. Men rätt snabbt blir det tydligt för mig att den största kulturskillnaden är mellan mig och resten av salen. Det är inte första gången jag som teaterrecensent grips av denna känsla men just i kväll är den särskilt stark. Det är en minst två decenniers generationsklyfta som skiljer mig, och inte bara resten av publiken utan också samtliga i skådespelarensemblen, åt. Det här är första gången detta hänt mig, i alla fall sedan jag gick på barnteater i dagisåldern.

Det som först får mig att hänga upp mig är en måhända fånig detalj men samtidigt illustrativ: pjäsens hela bärande handling bygger på ett missförstånd som kunde ha avslöjats genom 20 sekunders användning av den smarttelefon som en av huvudpersonerna viftar med i början. Som ett misslyckat Tjechovs gevär ligger den på soffbordet, medan det största hotet mot den allt mer intrikata bluffen i stället blir ett föråldrat, tryckt lexikon.

För någon som inte tillbringat den absolut största delen av sin levande existens i ett allt mer hyperuppkopplat informationssamhälle är detta en petitess som kan ignoreras till förmån för den kreativa friheten. För någon för vilken internet och Google på gott och ont är en existentiell självklarhet, drar det mattan under hela pjäsen på samma sätt som om karaktärerna mitt i allt gick omkring utan byxor eller serverade hö till middag.

En annan drastisk förändringsvåg som sköljt över de västerländska samhällena under min egen livstid är skiftningen av parametrarna för vad som anses acceptabelt kontra rasistiskt eller sexistiskt att säga och antyda om kvinnor eller människor från främmande kulturer. Pjäsens författare Dyrek är född på 1960-talet och de flesta av pjäsens skämt kretsar kring heteronormativa parrelationer och kulturkrockar på ett sätt som i mina öron ekar absurt anakronistiskt. Jag kan knappast kalla det mesta av materialet för avsiktliga sexistiska, xenofobiska eller på annat sätt avsiktligt illvilliga övertramp, då skämten i sista hand ändå driver med den välbärgade, konformistiska vita medelklass som porträtteras. Men de bottnar i en så pass annorlunda verklighetssyn och värderingssystem att min reaktion snarare blir nollställd än ens provocerad.

Att olika generationer har svårt att tolka varandras skämt, tankar och världsbild är knappast något nytt. Men det här är första gången som det händer mig så starkt. Som storkonsument av litteratur från olika epoker och kulturer och som vid det här laget någorlunda van kritiker av ganska många olika slags scenkonst har jag sett mig själv som van vid att se förbi dessa slags klyftor. Nu tvingas jag konfrontera det förnedrande faktumet att jag inte alls är en så flexibel kulturkonsument som jag själv trodde.

Till slut blir känslan av pinsamhet outhärdlig. Skämt som inte träffar rätt tenderar att ha en motsatt effekt och det känns som att jag, där jag sitter och nästan vrider mig i bakersta raden, är djupt orättvis både mot den entusiastiska och väloljade ensemblen som gör ett bra jobb med sitt material och mot publiken som förutom mig alla tycks ha en utmärkt upplevelse. Medveten om att det säger mer om mig som kritiker än om Rampfeber som teatergrupp slinker jag ut i pausen, och sommarens första kyliga kväll slår mig i ansiktet som ett misslyckande.

Otto Ekman

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03