Ett metoo för demokratin

Att demokratin är i blåsväder i dag ser vi alla, men det finns fler orsaker än globaliseringen.

Enligt en del statsvetare kan länder inte samtidigt eftersträva både demokrati, nationellt självbestämmande och ekonomisk globalisering. Om vi till exempel eftersträvar ekonomisk globalisering måste vi ge avkall på både nationell suveränitet och demokrati. Att demokratin är i blåsväder i dag ser vi alla, men det finns fler orsaker än globaliseringen.

Vi har ju en fallenhet för att anse att den parlamentariska demokratin är det styressätt som jämfört med andra leder till bästa resultat sett ur helhetens synvinkel. Med tanke på den mänskliga naturens många motbjudande egenskaper finns det visserligen inget som säger att demokratiska processer skulle föra till en i huvudsak positiv utveckling. Men vi vill nog gärna tro att ifall väljarna informeras om det centrala i samhällsutvecklingen så kommer det allmänmänskliga goda att segra över konkurrerande intressegruppers egoism.

En viktig orsak till att demokratin är i fara är att förutsättningarna för att den skall fungera hotas.

Demokrati kräver bland annat en god offentlig diskussion. Nu är diskussionen splittrad på oräkneliga mindre plattformer där argument och motargument sällan möts. Medelklassen och civilsamhället, demokratins grundvillkor, vacklar. Etniska och politiska majoriteter i flera länder uppträder som om de var hotade minoriteter själva.

Vi ser allt fler exempel på hur formellt demokratiska processer leder till ur allmän synvinkel oönskade resultat. Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev tvinnar till det hela i en fyndig formulering: När demokratin begår självmord, kommer vapnet att vara en folkomröstning.

Det är mot bakgrunden av demokratins många olikartade problem som riksdagsledamoten "Hjallis" Harkimo med flera lanserar ett initiativ om nya former av politisk kommunikation. Det hela har kritiserats i huvudsak på två olika sätt. Å ena sidan ofina kommentarer om substanslösa visioner hos medelålders män och å andra sidan konstateranden om att problemen nog är verkliga, men att det är orealistiskt att tro att man kunde samla någon effektiv politisk rörelse kring hur man med ena handen tillgodoser de mindre bemedlades intressen och med den andra motarbetar klimatförändringen.

Det förefaller som om de flesta kommentatorer skulle ha missat Harkimos poäng. Är målet verkligen en politisk rörelse eller rent av ett parti som skall föra Finland mot en ljusnande framtid, samtidigt som de gamla partierna och deras metoder ruttnar på historiens soptipp?

Tillåt mig att komma med en teori. Jag tror att Harkimos idé "bara" är att vitalisera den politiska debatten så att förlegade handlingsformer blir synliga. Att det som tidigare ingen reagerade mot nu blir uppenbart olämpligt. Att kohandel och avtal i slutna sällskap och snäva kretsar motarbetas. Att egoistiskt partiarbete bara för egna särintressen skall få ge vika för mer vidgade horisonter. Att synliggöra allt detta och få en bättre politik. Ett demokratins metoo. Kanske.

Geo Stenius journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00