Ett mångtydigt minnesår

Några timmar återstår av Finlands jubileumsår. Finlands 100 år som en självständig stat har ihågkommits med högtidliga fester, akademiska seminarier, kulturella evenemang och, jovisst, med kommersiella minnesprodukter.

Historien av krig och konflikter, medborgarnas uppslutning och umbäranden för republikens självständighet har traditionsenligt varit givna teman under minnesåret.

Året har gett anledning att förundras över Finlands fantastiska resa från en av världens fattigaste utmarker till ett nordiskt välfärdssamhälle.

Men de mer granskande frågorna har undvikits i högtidstalen, som vart Finland är på väg med ökande socioekonomiska klyftor, toleransen av högerpopulismens intolerans och de demokratiska utmaningar som följer av medborgarnas sviktande politiska förtroende.

Ett jubileum ger möjligheter att reflektera över vilka vi är och vart vi är på väg. Men när framtiden målas i hotfulla färger och framtidsprojekt saknas, vänds blickarna snarare nostalgiskt bakåt till historien än frimodigt framåt. Den egna identiteten speglas i berättelser om dåtiden, snarare än i framtida visioner.

Historiens betydelse för att skapa mening blir allt viktigare i en tid då gemenskapsskapande genom religion, sociala identiteter och politiska ideologier har minskat i betydelse. Det politiska historiebruket kan ha många syften: Att bygga eller förstärka en samhörighet via berättelser med trådar bakåt i tiden, väcka indignation, och att ge tillfällen till kollektiv självgranskning.

Det vi firar är på så sätt inte alltid givet av sig självt. Det är därför nyttigt att fundera över de historiska märkeshändelser som får liten plats, eller som firas med smolk i jubileumsbägaren. Under 2017 har två viktiga händelser i Europas historia firats med förhinder: Den ryska revolutionen 1917 och undertecknandet av Romfördraget 1957.

Att inte göra något är också en beaktansvärd händelse. Sherlock Holmes drog nytta av detta i berättelsen om Silverbläsen, hästen som försvann under mystiska omständigheter.

Gregory: "Är det något annat ni tycker jag bör undersöka?"

Holmes: "Ja, hundens förbluffande beteende om natten."

Gregory: "Men hunden gjorde inte ett dyft den natten?"

Holmes: "Det var just det som var så förbluffande."

Revolutionen 1917 i Ryssland innebar självständighet för Finland och närliggande småstater, men också födelsen för det som blev den sovjetiska kommuniststaten. Under Sovjetepoken var revolutionsfirandet den sjunde november en av årets höjdpunkter.

Redan kort efter kommunismens sammanbrott på 1990-talet blev revolutionen komplicerad. Inledningsvis gjordes försök till kollektiv historisk självförståelse av hur den kommunistiska utopin tog diktaturens form med Gulag, Stalin-terrorn, och tankens ofrihet.

Putin sade år 2006 att Sovjetunionens sammanbrott var det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof, men trots jämna hundra år, har den ryska statsmakten inte firat revolutionen offentligt. Den passar inte i Putins historieskrivning om en tusenårig obruten rysk era. Utan markerar hos honom först och främst det 300-åriga ryska kejsardömets sammanbrott och den ortodoxa kyrkans marginalisering: Två viktiga symboler i det samtida Ryssland. Sovjetnostalgi skaver mot imperietanken.

Dessutom kan den ryska revolutionen berättas som ett folkligt uppror mot en despot och en protest mot ledarskiktets och aristokratins excesser i ett samhälle präglat av stor ojämlikhet. Att uppmärksamma folkets makt att sätta sig upp mot ett auktoritärt ledarskap passar inte in i Putins ambitioner att genom historien legitimera sin maktposition.

Ryssland behöver inte uppbrott och konflikter, utan stabilitet och kontinuitet, menar han. Ett firande av den ryska revolutionen kan påminna om gatuprotesterna i Moskva 2011 och 2012, vilka brutalt slogs ner. Eller om de rosa och orangea revolutionerna i Georgien och Ukraina som påminnelser om att politiska regimer kan avsättas.

Ett annat nedtonat firande är det 60-åriga Romfördraget. Det var snarare en minnesstund än en fest då EU:s stats- och regeringschefer – exklusive Theresa May – samlades på Capitolium i mars. Med Romfördraget lades grundstenen i det europeiska integrationsprojektet då tullunionen etablerades och de fyra friheterna – för varor, tjänster, kapital och personer – formulerades. Därefter har EU:s fortsatta fördjupning och breddning av både kompetenser och medlemsstater förseglats i flera fördrag.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sade att jubileet var en tragedi mot bakgrund av brexit, samtidigt som han läxade upp européerna för att inte vara tillräckligt stolta över vad EU faktiskt uppnått av fred, stabilitet, handel och gemensamma politiska institutioner.

Högtidstalens uttalanden om ett enat och odelbart EU har onekligen klingat ihåligt. EU:s legitimitet är rejält i gungning med euro- och flyktingkriser, som gett avtryck i brexit, framgångsrik EU-kritisk högerpopulism och allt fler medlemsstater – framför allt Ungern och Polen – som ifrågasätter EU:s grundvärderingar om demokrati och rättsstat, och inte minst de fyra friheterna.

Ett gemensamt jubileum när EU-familjen är splittrad är en komplicerad tillställning. EU-kommissionens bidrag till att skapa feststämning bestod av en vitbok med fem olikartade visioner om det framtida Europa. Här fanns förslag för alla och envar – allt från att fördjupa det europeiska samarbetet till en återgång till den inre marknaden. Eller att sitta stilla i EU-skutan och bida sin tid.

Det är inte lätt att fira ett jubileum när man inte kan enas om vad det är som ska firas. Och kanske det är just det europeiska ledarskapets oförmåga att tillsammans och för EU-medborgarna gestalta och göra festobjektet relevant som bidragit till minskad tilltro för EU-projektet?

De obekväma frågorna undviks ofta vid minnesjubileer. Och när själva festföremålet är en konfliktyta är tystnad en enkel lösning. Ändå är det kanske dessa mångtydiga minnen vi allra mest behöver reflektera över.

Finland har firat sitt hundraårsjubileum. Ett år av tillbakablickar på det som format vår republik. 2018 ska vi minnas en av Finlands mest plågsamma erfarenheter: frihets-, inbördes- eller klasskriget.

Nu inväntar vi nyåret och får med ödmjukhet och tillförsikt se fram mot den framtid som är vår att forma, med äkta lärdomar från det som varit. Gott Nytt År!

Ann-Cathrine Jungar Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39