Ett liv, inte bara en död

– Det känns väldigt speciellt att sitta just här och tala om det här. Här är både farfars och morfars gärning närvarande, säger Inger Jägerhorn när vi träffas på Arbis bibliotek.

Från biblioteket på det nyrenoverade Arbis syns Nationalmuseet, och båda platserna har Inger Jägerhorn släktanknytning till. Hennes farfar var ansvarig byggmästare när museet byggdes. Och framför fönstret står rader av stolar för den publik som strax ska höra henne tala om sin bok Det brinner en eld och en man som hette Georg Wiktor Johansson, född 1877. Han var Inger Jägerhorns morfar, den socialdemokratiska lantdags- och riksdagsmannen som drömde om reformer som åtta timmars arbetsdag och folkbildning – till exempel ett arbetarinstitut öppet för alla bildningstörstande.

Farfadern hann känna stolthet över bygget, men morfar Georg Wiktor fick inte se sina visioner förverkligade. Han dog 1918, efter att ha sett allt han trodde på och arbetade för – fredlig demokratisk samhällsutveckling, arbetarklassens enighet – gå i kras i världskrig, revolution, splittring i det egna partiet och till slut inbördeskriget.

Tystnaden kring morfar

När Inger Jägerhorn växte upp i en medelklassig Helsingforsfamilj talades det mycket lite om morfar och ännu mindre om hur han dött. 

– "Det var nånting med lungorna" sa mamma. Och jag var bara kring 20 när hon dog, jag hann inte bli intresserad och fråga dess mera. Först 40 år senare, i slutet av 90-talet, berättade min morbror Bror-Holgers fru för mig hur det var – hur morfar dog på Kristi himmelsfärdsdagen 1918, bara några dagar efter att de vita segrat och de sista striderna utkämpats vid Långa bron, säger Inger Jägerhorn.

Detaljerna kring Georg Wiktor Johanssons död, de kända och dem hon rekonstruerat och gissat sig till, ber hon att vi inte skall skriva ut här, de står i att läsa i boken för den som är intresserad av historien.

Hans död innebar i alla fall att hans barn, då elvaåriga Gurli ("Gulle") och åttaåriga Bror-Holger ("Bo") fick sluta skolan, och att hans hustru Sascha – Alexandra, född Rehnström – ensam fick försörja familjen och ta de ekonomiska och sociala konsekvenserna av det som skett.

– Men mormor var duktig, hon försörjde familjen genom att sticka och till slut hade hon två anställda stickerskor. Mamma och morbror var maskrosbarn, de klarade sig också bra till slut.  Jag tror att min pappa visste en hel del om morfar, hans livsverk och död, jag har hittat papper som tyder på det. Men han älskade mamma djupt och solidariserade sig med hennes önskan att inte tala om saken. Hon ville upp, framåt och bort från det som skett, och det lyckades. 

Gulles bästa väninna blev så småningom en flicka från en släkt som hade en gård i Kyrkslätt som hette Sigurds. Där hade den vita Sigurdskåren grundats, den som allra sist kapitulerade för de röda i södra Finland, satt i röd fångenskap i Svenska lyceum (Revan) och till stor del utgjorde den notoriska vita Västnyländska bataljonen i Västankvarn i Ingå efter kriget. 

Om sin egen socialdemokratiska far och hans öde berättade Gulle aldrig ett ord för sin väninna, säger Inger Jägerhorn. Också för väninnan kom informationen om vem Gulles pappa egentligen varit och hur han dött – hur hon och bästisen kommit att ignorera en gapande klassklyfta – som en överraskning.

Dramatiska decennier

När Inger Jägerhorn till slut tog itu med att försöka skriva om sin morfars öde skrev hon början och slutet först, säger hon.

– Visst var jag rädd för att se in i det där allra mörkaste.

Men huvudsyftet med boken var att förstå Georg Wiktor Johanssons liv, inte hans död.

– Inbördeskriget har det skrivits massor om, det finns inte så mycket att tillägga. Jag ville levandegöra det som hänt innan, den dramatiska tid som ledde fram till kriget.

Georg Wiktor Johansson upplevde förtrycksperioderna då Ryssland stramade åt greppet och försökte göra slut på Finlands särställning och autonomi med nya drakoniska lagar, liksom protesterna, motståndet och mordet på Bobrikoff. Han genomlevde första världskriget med allt det innebar för Finland, och det märkligt snabba förloppet när Ryssland plötsligt släppte taget om sitt gamla storfurstendöme under sin egen stora omvälvning. Samtidigt levde han i den fysiska påtagliga lilla världen, med hunger och kyla och kroppsarbete och ansvar för hustru och barn, jämsides med sina idéer om vart samhället kunde och borde vara på väg.

Därför har Inger Jägerhorn läst in sig på både stort och smått, tidens politiska turbulens men också vardagens detaljer. Hur det kändes att åka spårvagn, exakt hur arbetet tedde sig för en skyltmålare – Georgs sannolika arbete – på den tiden, och så vidare.

Morfadern lämnade inte efter sig något arkiv. Troligt är att den nyblivna änkan i stor hast brände alla hans papper. Det finns alltså bara knapphändigt med dokumentation om hans personliga liv.

"Du skulle ha tyckt om honom"

– Det var som att försöka lägga ett pussel på 1000 bitar men bara hitta 50! Jag insåg att jag inte hade tillräckligt med material för en bra dokumentär bok. Men sen blev det så att de här människorna jag funderade så mycket på, morfar och mormor och deras krets, började komma till mig om nätterna och pratade med varandra och jag försökte lyssna så gott jag kunde, beskriver Inger Jägerhorn den där märkliga känslan av att en berättelse börjar födas ur det som från början bara ter sig som en ynklig samling tidningsklipp, anteckningar och inköpslistor.

Dessutom fanns några avvärjande repliker av mamma och andra vuxna som ändå uttalats med sån pregnans att de bitit sig fast: "Du liknar honom", "du skulle ha tyckt om honom" – och "vi hittade ingenting på vinden!". Det sistnämnda uttalades av pappa eller morbror när de röjde i mormors och morfars gamla hem, bostadsbolaget Eläköön på Alpgatan i Helsingfors.

– Det där sista fick mig att tänka att de förväntat sig att hitta någonting som tillhört morfar, kanske papper, på vinden, och att mormor antagligen gjort sig av med allt strax efter hans död, av rädsla för vem vet vad.

Resultatet av alltsammans, de nattliga tankarna i kombination med omsorgsfull research i allt som gick att få kunskap om, blev en bok där personernas tankar, känslor och repliker är uppdiktade, men deras omständigheter och händelserna kring dem baserar sig på verifierbara fakta. 

Klassresan

Efter ett helt liv som skrivande människa – journalist på bland annat HBL och Dagens Nyheter – gav sig Inger Jägerhorn nästan 80 år gammal slutligen in på det fiktiva skrivandet, och det visade sig vara en stor glädje:

– Det var fantastiskt roligt, jag glömde att äta och sova, det kändes som att resa bort någonstans, hisnande.

Och så kickarna när nya pusselbitar hittades och passade in i de där fåtaliga som funnits från början, och figurer och mönster började avtecknas. 

När vi pratat en timme börjar publiken redan samlas för att så småningom höra Per-Erik Lönnfors intervjua Inger Jägerhorn om Det brinner en eld.

– Peje har ju lite liknande klassbakgrund som jag, men han gjorde klassresan själv, medan mina föräldrar gjorde den för mig och jag har njutit frukterna av den. 

Nästa dag ska Inger Jägerhorn fara hem till Stockholm, där hon har ett framträdande på ABF, Arbetarnas bildningsförbund, inprickat. Jag frågar om hon hört om den rikssvenska journalisten Maria-Pia Boëthius korståg mot finlandssvenskarna som Boethius påstår har "approprierat" inbördeskrigets historia. Inger Jägerhorn fnyser helt lätt och jag tyder det som att hon ser fram emot att erbjuda sin åhörare i Stockholm en stärkande dos finlandssvensk arbetarhistoria som motvikt.

Inger Jägerhorn

Född: 1938 i Helsingfors.

Bor: I Stockholm sedan 1987.

Familj: Gift i Sverige, två barn från det första äktenskapet i Finland, tre barnbarn av vilka ett, Alarik Jägerhorn, gjort pärmen till hennes bok.

Karriär: Ekonomiemagister, journalist, senior rådgivare till tankesmedjan Global Utmaning. Biträdande chefredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors 1982-1986, nordisk informationschef i Oslo och Stockholm 1978-1982. Ledarskribent, europakorrespondent och utrikeschef på Dagens Nyheter 1987-2000.

Senast läst och gillat: Åsa Linderborg: Mig äger ingen, Elisabeth Åsbrink: 1947, Kjell Westö: Den svavelgula himlen. Och poesi, alltid poesi.

Aktuell med: Boken Det brinner en eld. En berättelse med verklighetsbakgrund. Boken kan beställas på forlag@jagerhorn.se

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00