Ett lappkast på kantele

Eloge till spelmanskantelen. Det går undan i polskorna. Från vänster Pauliina Syrjälä, Hanna Ryynänen och Maija Pokela. Bild: Jorma Airola

Vid Sibelius-Akademin studerar man vad som gick förlorat när man började spela kantele på "rätt" sätt.

"Väärinpäin" med studerande i kantele från Sibelius-Akademin samt huvudstadsregionens musikinstitut. Musikhusets Cameratasal 11.2.

En konsert med rubriken "felvänt", vad är nu detta? En fråga som många säkert ställde sig då de fick höra om det kanteleprojekt som utmynnade i en konsert i torsdags. Det gäller denna enkla fråga: hur placerar du kantelen när du spelar? Med lång- eller kortsidan mot kroppen?

Denna i sig enkla fråga leder till en hel del funderingar om kantelen överlag. Hur är det möjligt att kantelen behållit sin identitet som ett enda instrument, med tanke på att begreppet syftar på så pass avlägsna motpoler som en enkel femsträngad kantele och en stor konsertkantele med ett maskineri som möjliggör kromatiska tongångar? Som kantelemusiker kan man specialisera sig på allt från Arvo Pärt till Michael Jackson.

I dag placerar de flesta sin kantele med långsidan mot kroppen, med bassträngarna vibrerande närmast hjärtat. Det har kommit att betraktas som "rätt". Men faktum är att det är en ganska ny trend som sträcker sig endast hundra år tillbaka. Samtidigt riskerar den urgamla traditionen att spela kantele med kortsidan mot sig själv att dö ut, att betraktas som "fel". Stilen är fortfarande populär bland spelmännen i Perhonjokidalen i Österbotten (bland annat Kaustby, Vetil och Halso).

Egen spelstil

Hela denna frågeställning säger en hel del om dagens (folk)musikvärld. Vi håller på att gå miste om en betydande mångfald. Det finns många sätt att göra saker "rätt" på. Det blir extra tydligt när man handskas med folkmusik, eftersom spelmännen i olika delar av Finland varit självlärda och ofta haft relativt lite kontakt med varandra. Var och en har en personlig spelstil som det gäller att värna om.

Vid Sibelius-Akademin har folk- och kantelemusikerna Maija Pokela och Pauliina Syrjälä tagit tag i den här frågan, för att ruska om folk innan det är för sent. Det är ett välkommet initiativ och det är inte första gången folkmusiker är ute för att rädda spelstilar i sista stund. Samtidigt är det en välkommen profilhöjning för kantelen som spelmansinstrument. Kantelen har ju ackompanjerat folklig dans i nästan lika hög grad som fiolen!

Spelmännen till ära

Projektet "Felvänt" eller "Från kortsidan" har omfattat två huvudteman. Dels har studerande bekantat sig med traditionella låtar från Österbotten, spelade av legendariska spelmän som Toivo Alaspää och Viljo Karvonen. Dels har man uppmuntrats att komponera egen musik som spelas från kortsidan, med Anna-Karin Korhonen som instruktör. Man har också utmanat kanteleentusiaster i hela landet att modigt prova på, och en rad elever från huvudstadsregionens musikinstitut deltog i projektets slutkonsert med den äran. Konserten var en fräsch helhet och kantelen klingade faktiskt lika bra åt detta håll. Inga större tekniska problem kunde heller synas i utförandet. Bassträngarna har kanske aningen mer must åt andra hållet. Säkert har det varit givande att få spela tillsammans i en större kanteleensemble.

I sina egna kompositioner hittade alla fina färger, många låtar förde tankarna åt pophållet. Jutta Rahmel trollade fram en drömsk sommarnatt med sin Jääkukka, medan Laura Ikonens melankoliska Surullinen Sirkus hade fina övergångar mellan poppig groove och spelmansvals. Sanni Virtas Taimet flödade fritt och otvunget med inslag av improvisation. Tiina Viitala hade valt att göra ett slags collage med utdrag ur legendariska Vilhelmiina Halonens repertoar, bland dem fragment ur superhitten Konevitsan kirkonkellot. För mig var ändå höjdpunkten definitivt Maija Pokelas Bo dia. Rytmanvändningen var toppen, och själv inspirerades jag av den skickliga användningen av olika slags texturer. Musiken flödade i många lager på varandra och klangmässigt var kontrasterna glädjande stora mellan dämpad mystik och friare klang. Kantelen är mycket mer än bara vacker och drömsk.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Lahtismuseer erbjuder guldkantade skidminnen och radio- och tv-nostalgi

Mer läsning