Ett längre perspektiv

Juha Itkonen försöker värja sig mot rädslan för vad Donald Trumps tilltag kan leda till.

Man vänjer sig vid allt, utom vid en istapp i rumpan. Även den skulle man vänja sig vid men istappen smälter innan så hinner ske. Detta lärde mig min far när jag var barn och jag har tänkt på lärdomen när jag följt med Donalds Trumps första månad som USA:s president.

Installationen följde jag på paradplats i Washington. Att höra talet i den miljön, omgiven av trumpister som skanderade USA-rop, gjorde att jag nästan blev ifrån mig. Jag såg inget annat framtidsscenario än ett världskrig.

Eftersom man inte kan leva en vardag i den tron var jag tvungen att lugna ner mig efter att ha återvänt hem. Enligt mina observationer har alla andra gjort sammalunda. Efter den första chocken har antalet Trump-noteringar i de sociala medierna blivit allt färre eftersom ingen orkar vara förfärad mest hela tiden.

På något sätt vänjer man sig vid allt.

Men det borde man inte göra. Om någon redan nu anser att Donald Trump är en någorlunda vanlig amerikansk president lönar det sig att titta på hela hans första presskonferens i Vita huset. Den är helt enkelt osannolik. Sådan är världens just nu mäktigaste man, så rörigt uppträder han och eftersom läget är sådant finns det verkligen anledning till oro.

I och för sig är det klokt att låta bli att dygnet runt grubbla över frågor man inte kan påverka. Men lika nödvändigt är det att minnas hur farligt och onormalt läget är. Man borde inte få vänja sig eftersom en förslappning förstärker Trumps, eller snarare hans stödtruppers, makt.

När jag för några veckor sedan hade känslan av att drunkna i flödet av skrämmande nyheter och fasansfulla framtidsspådomar, tog jag fram en diktbok. Den första dikt min blick fastnade vid var isande aktuell redan vad gällde rubriken.

Dikten var Wislawa Szymborskas Hat. "Sedan när har broderskap kunnat förlita sig på stödet från de stora folkmassorna?" undrar Szymborska. "Har medlidande någonsin korsat mållinjen?"

Den mästerliga polska poeten, död för fem år sedan, skriver om hatets oändlighet och om dess unika styrka som har förmågan att hetsa upp människosinnet.

När Szymborska skrev poesi i 1950-talets Europa visste hon vad hon skrev om. Spåren av hat fanns i färskt minne.

Dikten fick mig att stanna upp och jag delade den på mitt Facebook-konto. Överraskande väl smälte den in bland de övriga uppdateringarna. Dikten pratade om samtiden och var samtidigt separerad från den. Den hade ett längre perspektiv och var därmed klokare än någon av de Trump-analyser jag hade läst samma dag. Den var på en gång både mer skrämmande än de och underligt tröstande.

Viktigast var att dikten för ett ögonblick lösgjorde mig från nuet. Det borde vi alla tidvis göra, också Donald Trump och hans anhängare. Historien kunde lära oss. Poesin kunde till och med rädda oss.

Man måste bara stanna upp vid läsningen av en dikt och låta den sjunka in. Men i synnerhet i dag, när den berusande ilskan okontrollerat sprider sig, känns tanken på att stanna upp tråkigt nog nästan omöjlig.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00