Ett kvinnligt beslut

Min e-post svämmar över: en besvärlig förhandling, en grupp flyktingar som hotar med strejk, en konflikt på kontoret.

Jag återvände till Bangladesh i mitten av november. Under det senaste året har mina kolleger jobbat 12–18 timmars dagar sju dagar i veckan. På årsdagen efter den stora utrensningen som förde 700 000 människor över gränsen går vi ner till sexdagars vecka. Min e-post svämmar över: en besvärlig förhandling, en grupp flyktingar som hotar med strejk, en konflikt på kontoret. Jag löser det jag kan före läggdags och sätter väckarklockan på halv fem. Det är ett spännande jobb, men lägren är överfulla och bara hälften av barnen går i skola. Det finns så mycket viktigt kvar att göra.

Arbetet skulle vara i fyra veckor, men förlängs till tre månader. Jag åker hem för två veckor och upptäcker att min man fått två konsulterbjudanden för utryckningar utomlands. Han har avböjt båda. Det är inte bra. Jag har ett fem års kontrakt, min man tar uppdragen när de kommer. Det är inte kutym att säga nej två gånger i rad. Risken är att de inte frågar en tredje gång.

– Du kunde ha ringt, säger jag.

– Det kommer fler erbjudanden, säger han.

Jag nämner att jag fått ett nytt jobberbjudande. Högre ställning, ett mer spännande jobb, en större möjlighet att påverka människornas vardag. Det innebär en flytt tillbaka till fältarbetet, tillbaka till ett land i konflikt.

– Fråga barnen, säger han.

Det är kodord för nej. Min man förklarar sin motvilja mot just den orten.

– Dammigt, bökigt, förorenat, konservativt.

Jag förklarar att jag känner mig mer levande på fältet.

– Förstås, säger han. Här pushar du ju bara papper.

På kvällen hämtar jag vår yngsta från skolan. Fjortonåringen har cyklat hem till en kompis, mellanbarnet är på fotbollsträning. Om jag tog jobbet skulle de alla tre bli upplockade av en chaufför. Inte en chans att cykla till en kompis genom sprakande höstfärger längs med gyttjiga åkrar. Däremot: en ny kultur, ett mer spännande jobb, möjligheten att betala någon annan en hyfsad lön för att städa huset. Även min man skulle lätt få ett bättre jobb, utmaningarna motsvarar hans expertis.

Så det blir familjeråd. Den äldsta dottern vägrar. Efter 15 år på tre kontinenter vill hon ha samma vänner och fiender i skolan, hon vill veta att det är gympa varje måndag trots att hon hatar det. Jag vet att det är ett privilegium att kunna välja.

– Men om två år måste vi flytta, säger jag. Och då finns risken att vi inte alls kan välja.

Äldsta dottern ber om betänketid och meddelar beslutet följande dag: – Du kan flytta på sommaren, säger hon.

– Jag kan bo hos K. Hennes syster flyttar för att börja på universitet.

Så jag tackar nej. Det är rätt beslut. Det är ett kvinnligt beslut. De flesta av mina manliga kolleger skulle ha sagt "det är bara ett år" och "barnen överlever". Senare samma kväll meddelar jag mina föräldrar att jag åker tillbaka till Bangladesh. "Men bara för tre veckor", betonar jag. Min mamma är mycket imponerad av hur bra min man tar det hela.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Black Friday 2020 – erbjudanden hos Preeco.fi

Mer läsning