Ett gram teknologi ska kasta nytt ljus över sommarnattens doldis

Med en sändare fastspänd på ryggen försvinner nattskärran i mörkret bortom tallarna. När den återvänder från Afrika nästa år ska forskarna försöka fånga den på nytt. Lyckas det, kan det lösa en gåta om en av våra mest mytomspunna fåglar.

Måndag, kl 22.20:

Det är mulet men fortfarande ljust i tallskogen i Sibbos avkrokar. Här, i en glänta, har ett par nattskärror sitt bo. Det vet ornitologerna Juha Honkala, Seppo Niiranen och Ina Tirri tack vare en fågelskådare som hittat flera nattskärrors bon – i sig en nästan omöjlig bedrift, inte minst då boet bara är en obetydlig grop i marken.

Dagtid är nattskärran nämligen en sann doldis. Dess kamouflagefärg och diskreta vanor gör den riktigt svår att upptäcka. Om natten kan man höra den surra på tallmoar i södra Finland. Med kännedom om arten, en portion tålamod och lite tur kan man få se en skymt av fågeln en stilla sommarnatt som denna.

För att vara en finländsk häckfågel är nattskärrans liv dåligt känt. Vi vet att fåglarna anländer i maj-juni, till samma trakter de besökt året innan, att de häckar i juni-juli, ibland med två kullar, att ungarna blir självständiga fort och att höstflytten börjar i augusti-september och bär någonstans till Afrika. Men vi kan bara gissa oss till flyttrutten och vet inte var i Afrika fåglarna övervintrar.

Bland annat det vill forskarna på Naturhistoriska centralmuseet vid Helsingfors universitet ta reda på.

Varför behöver vi veta det?

– Ju bättre vi känner artens biologi desto bättre kan vi skydda den. Ofta vaknar man till insikt om att en art borde skyddas först när den redan är i knipa. Då är det sent att ta fram baskunskap, säger Juha Honkala.

Nattskärran fångas i sedvanliga fågelnät med 16 millimeters maskor och fickor där fåglarna ligger tryggt – risken för att de ska smita eller skada sig är obefintlig. Bild: Cata Portin

Modern teknik gör det möjligt att kartlägga flyttrutter mycket effektivare än traditionell ringmärkning. Forskarna har köpt arton sändare med satellitbaserad positionering som ska fästas på nattskärror för att avslöja var fåglarna befunnit sig vid givna tidpunkter.

Kl 22.22:

Juha Honkala kapar en död gren, Seppo Niiranen slår in några spikar i tallarna och Ina Tirri spänner upp fågelnäten mellan träd och medhavda stolpar när gläntan görs till temporär fångstplats.

– Vi drar ut spikarna så snart vi är klara, säger Honkala.

Trion samarbetar smidigt, men så har de också gjort samma manöver under nio nätter före denna. Hittills har sexton nattskärror fått en sändare på ryggen. Har vi tur ska de två återstående sändarna gå åt i natt.

Seppo Niiranen kollar att fångstnätet vilar lagom spänt. Bild: Cata Portin

Ina Tirri fäster nätets ena ände i en stolpe. I så här bergig terräng går det lättast att ställa stolpen i en julgransfot. Bild: Cata Portin

Allt har gått snabbt och smidigt också inom hela projektet. Det var förra sommaren som Seppo Niiranen kom på tanken att kartlägga nattskärrans flyttrutter och vinterkvarter sedan hans kompis, som vill förbli anonym, kunde delge forskarna exakt platsinformation för ett tiotal bon. Tekniken och kunskapen fanns, men pengarna saknades. Sändarna kostar 450 euro styck.

– Vi ville börja redan den här sommaren, men det är inte lätt att få projektfinansiering så snabbt, så vi prövade på gräsrotsfinansiering. Vi behövde ingen stor budget. Vi tänkte att tio sändare och femtusen euro bör räcka, säger Honkala.

– Själva jobbet gör vi gratis, vid sidan av vårt dagliga jobb, inflikar Niiranen.

Efter kampanjen förra vintern hade projektet samlat in över 8 000 euro av föreningar, företag och ungefär 100 privatpersoner, förmodligen stimulerade av nattskärrans tjuskraft och kanske mystiken och folktron den är sammankopplad med.

– Det är uppenbart att finansieringsviljan gynnades av att vi valde just nattskärran, säger Honkala.

Och visst är fågeln fängslande. En pytteliten näbb döljer dess oproportionerligt stora gap. Den nästan trolska flykten på fjärilsstela vingar och det spinnrocksliknande surrandet är karakteristiska drag. Ljudrepertoaren kompletteras av hesa väsanden, gälla rop, vingklatsch och näbbklapper i den korta sommarnattens mörker.

Nattskärrans säregenhet betonas av dess förmåga att sänka sin kroppstemperatur till under tio grader och falla i dvala för flera dagar för att spara energi om det blir kallt och ont om insektsföda. Dess nyfikenhet för människor som kommer inpå reviret gör möten med nattskärror till något utöver det vanliga.

En så udda fågel har länge skrämt vidskepliga människor och satt sina spår i folktron. I Mellaneuropa inbillade man sig att nattskärran suger mjölk av getter så att getterna blir blinda. Det tyska namnet Ziegenmelker, det gamla danska namnet gedemalker och det vetenskapliga släktnamnet Caprimulgus betyder just getmjölkare.

Nattskärra nummer 17 har fått en sändare – och ett namn. Den heter "Kimi" efter Vandabon Kim Söderling, en av de privatpersoner som bekostat forskningsprojektet. Bild: Cata Portin

Skenande fantasi präglar den sägen som talar om en flicka som ivrigt spann garn och inte förmådde sluta ens på vilodagen. Till straff förvandlades hon till nattskärra. De korta pauserna i den spelande fågelns surrande ska komma från att flickan byter trådrulle. Och i Aleksis Kivis dikt Sydämeni laulu från Sju bröder vaggar nattskärrans surrande ett barn till ro i dödsriket.

Kl 22.38:

Tillbaka i verkligheten i Sibboskogen är det fortfarande halvljust när en fågel plötsligt flyger upp från ingenstans, en nattskärra!

– Ser ni hanens vita fläckar på stjärtens kanter? Den måste ha flugit upp från boet. Nu drar vi oss tillbaka, säger Juha Honkala när fågeln sätter sig på en gren och ropar till ungarna som gömmer sig på marken.

Och som vi ser – det är verkligen inte varje dag man får se nattskärran flyga innan det är mörkt.

Numera hinner nattskärran ofta med två kullar i den finska sommaren. Ungarna är aldrig fler än två per kull. Hanen tar hand om den första kullen medan honan ruvar på äggen för kull nummer två.

Är det samma hane som blir far två gånger?

– Inte heller det vet vi, säger Seppo Niiranen.

När vi riggat upp några nät till i en annan glänta hundra meter bort sätter vi oss på pass mellan fångstplatserna. För att lura en nattskärra i nätet gäller det att spela upp artens läten nonstop i närheten – och vänta.

– Vi spelar inte upp lätena förrän det blivit riktigt mörkt. Annars ser fåglarna nätet och vet att akta sig för det, säger Honkala.

Kl 23.06:

FAKTA

Nattskärrans gåtfulla vinterhalvår

Nattskärran (Caprimulgus europaeus) häckar i södra Finland. Beståndet beräknas till cirka 4 000 par och bedöms som livskraftigt.

Totalt 5 990 nattskärror har ringmärkts i Finland från 1933 till den här veckan. Totalt har man gjort 7 återfynd utomlands varav 6 på en förmodad flyttrutt (4 i Baltikum, 1 i Bulgarien, 1 i Grekland) samt 1 på ett möjligt övervintringsområde i Zambia. Den sistnämnda fågeln ringmärktes på en ö i östra Finska viken under vårflytten 1981 och återfanns i Zambia samma höst. Det är oklart om Zambia var slutdestination eller om fågeln skulle ha fortsatt ännu längre söderut.

Av återfynden att döma ser det sannolikt ut att finländska nattskärror på hösten först flyttar rakt söderut och sedan tar östra vägen runt Medelhavet för att – möjligtvis – övervintra långt söderut i Afrika. Brittiska nattskärror tar en västligare rutt och övervintrar bara strax söder om ekvatorn. Om det aktuella sändarprojektet lyckas kan man få klarhet i flyttmönstret och vinterkvarteren.

En spelflygande morkulla drar förbi i skymningen. Också nattskärran flyger alltemellanåt förbi oss, i höjd med trädtopparna. Ljudattrappen ska strax locka den nedåt, i höjd med nätet. Oddsen för att vi ska lyckas är hyfsade. Vädret är perfekt, och på nio fångstnätter hittills har forskarna lyckats fånga minst en fågel varje gång, men man vet ju aldrig. Snart ser vi också honan flyga, och tidvis går de lägre, nära näthöjd.

– Nu hänger det bara på tur, säger Seppo Niiranen.

Även om vi lyckas fånga två fåglar i natt är fältsäsongen inte över. Trion ska också fånga nattskärror som enbart ringmärks, för att få en jämförelsegrupp till de sändarförsedda.

– Vi utgår från att andelen som återkommer nästa år är lika i båda grupperna, att sändaren inte ökar dödligheten, säger Juha Honkala.

Kl 23.25:

En nattskärra har nyligen börjat surra aktivt, en eller kanske två andra flyger i närheten av oss. Vi grunnar på varför nattskärrans beståndsutveckling är negativ i nästan hela Europa men stabil i Finland. Man vet att nattskärror blir påkörda av bilar när de vilar på vägarna under sin jakt på nattfjärilar, och man vet att de har förlorat livsmiljöer på många håll, men kanske inte så mycket i Finland.

Flera fågelarter sprider sig norrut i takt med klimatförändringen, men nattskärran kommer aldrig att kunna ta sin tillflykt till Lappland. Sommarnätterna i norr är för ljusa, oberoende av klimat. Gränsen för utbredningen går ungefär utmed linjen Vasa–Joensuu.

Hur nattskärrans häckning utfaller i Finland i år kan man inte veta. Den varma majmånaden och mängden nattfjärilar är positiva tecken.

– Men när det finns ont om sorkar, som i år, tar till exempel mården betydligt mer fåglar än annars. Nattskärrans ungar är ett lätt byte för mården, säger Niiranen som såg en mård natten innan.

Efter en kvart har det blivit mörkt nog. Juha Honkala och Seppo Niiranen slår på ljudattrapperna. Minst två nattskärror flyger fram och tillbaka mellan gläntorna. Deras konturer avtecknas mot natthimlens resterande ljus alltmedan deras läten blandas med attrappernas i en kakofonisk konsert. Emellanåt sätter de sig på en gren, sedan lättar de igen och tidvis står de stilla i luften, likt sländor.

Nattskärrans stora vingar och anspråkslösa vikt gör att den flyger lätt fastän vingföringen ser stel ut. I gengäld är benen så svaga att man inte kan hålla i en nattskärra i benen när man fäster en sändare på dess rygg.

– Den skulle knäcka benen när den försöker flyga iväg. Det gör hela operationen knepigare, säger Honkala.

Om det nu blir någon operation i natt. Fåglarna har inte låtit sig luras in i näten.

Tisdag, kl 0.05:

Det tar Juha Honkala och Ina Tirri ungefär en kvart att väga, mäta, ringmärka och framför allt att omsorgsfullt förse nattskärran med en sele med sändare på. Bild: Cata Portin

– Här är den. Hanen flög i nätet strax före midnatt, säger Juha Honkala vars pannlampa lyser upp fågeln som han håller i ett "löst men bestämt" grepp sedan han plockat den ur nätet.

Så följer sedvanliga examineringsprocedurer. Ina Tirri och Juha Honkala mäter och bokför projektfågel nummer 17 (vingmått 198 millimeter, vikt 69 gram) och fäster en ring runt ena tarsen. På detaljer i fjäderdräkten kan ringmärkarna sluta sig till att den här fågeln är minst två år gammal, alltså född sommaren 2016 eller tidigare. Noggrannare än så kan man inte åldersbestämma en omärkt individ. Av ringfynd vet man att nattskärran kan bli åtminstone tolv år.

När sändaren ska fästas tar Ina Tirri ett vant tvåhandsgrepp om fågelns kropp. Den protesterar inte.

– Man kan se individuella skillnader i beteende, och den här är en lugn en. Den väser knappt alls, säger hon.

Det behövs ändå två personer för att fästa en sändare på nattskärran. Sändaren sitter på en nylonlina som Honkala på förhand har gjort öglor på, som han träder över vingarna.

– Jag gör en slags sele av linan så att fågeln bär sändaren som en ryggsäck, säger han.

Med ryggsäcken på ska nattskärran flyga till Afrika och tillbaka. Sändaren väger bara ett gram. Utländska ornitologer som har genomfört motsvarande projekt förut har delat med sig av sina erfarenheter. Honkala vet hur det lönar sig att fästa sändaren.

– Man får vara väldigt noggrann. Jag är inte nöjd förrän selen och sändaren sitter perfekt, även om det kan ta en kvart, säger han.

Nattskärrans oproportionerligt stora gap är perfekt för att fånga också större nattfjärilar, som det finns gott om i Sibboskogen. Bild: Cata Portin

Ett svenskt tips är att föra in en penna mellan sändaren och ryggen. Lyckas det vet man att selen sitter löst nog för att fågeln ska kunna lägga på 20 gram i fettreserver före den energikrävande flytten.

När selen sitter rätt slår Honkala knut på linan och klipper av ändarna med nagelsax. När han säkrat knuten med en droppe lim släcker vi alla lampor och väntar en stund så att fågeln vänjer sig vid mörkret. Precis när Ina Tirri släpper fågeln kommer Seppo Niiranen bärande på en nattskärra till – det blev napp också på den andra fångstplatsen.

– En hane till, säger han.

Nummer 18 är en ettåring men aningen större än den förra (vingen mäter 200 millimeter och fågeln väger 74 gram), men framför allt är ynglingen betydligt jobbigare att handskas med. Han väser och vrider på sig, vilket försvårar operationen med selen.

Utifrån detaljer i teckningen på nattskärrans 20 centimeter långa vinge kan ringmärkarna sluta sig till om fågeln är född förra året eller om den äldre än så. Nattskärror kan bli åtminstone tolv år gamla. Bild: Cata Portin

Kl 0.55:

Nattens andra och projektets sista fågel är rustad med sändare och friges. Men fältarbetet är allt annat än slutfört, också bortsett från de nattskärror som ska fångas och ringmärkas för jämförelsegruppen.

– Vi får vänta i nästan ett år på resultaten, säger Juha Honkala.

Tålamod är för all del en grundbult också i fågelskådning, men det här känns lite väl prövande. Nattskärran är så mycket mindre än de stäpphökar och bivråkar som försetts med sändare att dess sändare måste vara pytteliten. Därför kan den inte sända över platsinformation i realtid.

Även i digitaliseringens tidevarv görs fältbiologiska anteckningar med penna på papper. Dagen efter ringmärkningen förde forskarna in alla uppgifter om nattens två ringmärkta fåglar i en databas. Bild: Cata Portin

I stället registrerar sändaren en första positionssignal i natt. Fram till nästa vår registrerar den sin position under ytterligare 76 på förhand valda dygn. Ortstrogna som nattskärrorna är ska de återvända till samma revir. Nästa år ska de fångas in igen, sändarna ska plockas bort och all lagrad information ska avläsas på dator.

Om allt vill sig väl ritar datorn då upp ett mönster av punkter på en karta som visar när och vilka rutter fåglarna flugit söderut, var de tillbringat vintern och vilken väg de återvänt.

– I dag bara tror vi att våra nattskärror övervintrar längre söderut i Afrika än deras brittiska artfränder, men om ett år kanske vi är klokare, säger Seppo Niiranen när trion börjar plocka ihop utrustningen.

Nattskärran friges strax efter att den rustats med sändare på ryggen. Lyckas forskarna fånga samma fågel nästa år (nattskärran är ortstrogen och återvänder till samma revir) får vi veta var i Afrika den tillbringat vintern. Bild: Cata Portin

Skribenten har bidragit till finansieringen av nattskärrans sändarprojekt med en mindre summa.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33