Ett fotografiskt arv tecknat i vatten



I ett undervattenslimbo. Susanna Majuris Treasure, 2009, ur Finlands fotografiska museums samling. Bild: Susanna Majuri

Fotografen Susanna Majuri dog 2020, bara 41 år gammal. Nu bjuder galleriet K1 på ett retrospektiv med hennes karaktäristiska fotografier där vatten spelar en avgörande roll. Bilderna är så estetiska och äkta att de inte går att glömma, skriver Helen Korpak.



FOTOGRAFI

Susanna Majuri: Kärlek.

Finlands fotografiska museums galleri K1, Kämp Galleria, Norra Esplanaden 33. Till den 2.1.2021.


Det engelska ordet legacy brukar användas för att beskriva banbrytande konstnärers avtryck på konsten, främst inom populärmusiken. Galleriet K1:s postuma retrospektiv över fotografen Susanna Majuris (1978–2020) konstnärskap kunde sammanfattas i just det uttrycket – hennes arv är vördnadsbjudande i sin kompromisslösa fokus på vatten som visuellt tema och är kännetecknande på samma sätt som ett catchy popmästerverk.

Karisma i all ära, men till syvende och sist är det en stark egen röst som kännetecknar en stjärna av det slag som lämnar efter sig ett arv och ett varumärke. En musiker kan till exempel vara hur skicklig, intressant och hyllad som helst utan att egentligen inneha en oefterhärmlig vision. Detsamma gäller också konstnärer, och i detta kan man hitta förklaringen till att August Sanders, Henri Cartier-Bressons eller Nan Goldins namn ständigt återkommer när det talas och skrivs om dokumentär fotokonst: deras inflytande har varit så enormt att det fortfarande klart kan skönjas i mycket av allt det nya som produceras.

Det retrospektiv i vilket Majuris livsverk summeras hör dock till de rara som inte för uppenbara och direkta referenser med sig. Helheten består av omedelbart igenkännbara bilder som under årens lopp beundrats av en mångsidig publik. Kort sagt: ett arv, ett konstnärskap med ett varumärke.



Lämnar inte vattnet

Susanna Majuri blev känd i slutet av 00-talet som fotografen som tog foton på dykande kvinnor med förunderliga landskap bakom sig. Hon förstorade upphittade bilder och tryckte dem på enorma presenningar som sänktes ner i simbassänger och fotograferades rakt uppifrån, medan modeller klädda i romantiska plagg propellerade sig tvärs över bildytan.

Popbandet PMMP beställde ett skivomslag av Majuri och Yle filmade hennes arbetsprocess – på samma sätt som Cindy Sherman är fotografen som bara tar självporträtt blev Majuri fotografen som bara tar vattenbilder. Det definierade henne, men det var ett medvetet beslut: hennes soloutställning på galleri Heino år 2016 döptes till Get out of the water, dear vilket refererar till hennes gallerists efterlysning av "något nytt".

Saviour, 2008 av Susanna Majuri. Bild: Susanna Majuri

Det var en trotsig titel, full av integritet. Nej, skrev Majuri i utställningstexten. Nej, hon skulle inte lämna vattnet, oavsett vad kuratorer sade till henne. Vattnet hade varit viktigt sedan barndomen, det kunde inte lämnas. 



Djupt rörande

Retrospektivet Kärlek går av stapeln exakt ett och ett halvt år efter Majuris plötsliga bortgång. Det har kuraterats av Maria Faarinen och Anna-Kaisa Rastenberger från Fotografiska museet. De för fram Majuris livslånga fascination av vattnets väsen, och har ur konstnärens arkiv sökt fram tidiga verk som det gjorts nya utställningskopior av.

Majuri fotade digitalt, och de flesta av retrospektivets äldsta verk från början av 2000-talet har antagligen fram tills nu endast existerat i form av filer på en hårddisk. Dessa gamla bilder är av skruttig kvalitet, tekniskt dåliga och djupt rörande: de är fotograferade av någon vars ungdomliga entusiasm är påtaglig och stadigt förankrade i sin tids optimistiska användning av internet.

Men redan i de här bilderna finns just de element som skulle komma att bli Majuris kännetecken då hon ett antal år senare slog igenom som professionell fotokonstnär – klänningar, vatten, människor mitt i rörelser och med ansiktena lite i skymundan. Det mörker som senare i allt större utsträckning skulle komma att genomsyra hennes konst lyser med sin frånvaro i underbart sköra och naiva bilder från 2002, tagna vid en tom bassäng och föreställande ett ungt par som är som klippta ur musikvideon för Kents Kärleken väntar från samma år. Strupen snörps ihop inför den knastriga och ospektakulära digibilden som avbildar en klumpig kyss – den är så full av ungdomens oskyldighet och sammanfattar en tid då tonåringar utövande sin pretentiösa konstnärlighet på det inhemska nätforumet irc-galleria, långt innan sociala medier tog kål på allt som var smått och indie.

Havets djup. Susanna Majuris Elskar Fyr från 2006 Bild: Susanna Majuri

Inget tekniskt finlir

Sakta men säkert svämmar Majuris bilder över i takt med tidens gång: från tom bassäng till öppna hav som nalkas med en Virginia Woolfsk beslutsamhet, och därifrån vidare till konstgjorda turkosskiftande drömlandskap i bassänger och slutligen till svarta djup i vilka bleka tunna kvinnor svävar med håret och klänningarna böljande omkring sig.

Visst upprepar sig Majuri, hennes blå bassängbilder ser mer eller mindre likadana ut från år till år, och man förstår på sätt och vis den försäljningsinriktade galleristens krav. Men behovet att leva i vattnet känns otroligt ärligt, som om Majuri verkligen sökte uttrycka något som inte gick att klä i ord. Hennes fotografier präglas även av vilja att skapa vackra bilder som är lätta att se på och ta till sig, en vilja så stark att hon struntade i tekniskt finlir. Konstigt nog gör det inte så mycket. En vacker bild är en vacker bild, helt enkelt.



Att Majuris livsverk känns som ett gediget, stort arv hänger samman med just detta: hon grävde ner sig i ett ämne och gjorde bilder så estetiska och äkta att de inte går att glömma. Majuri skapar inte en egen värld då hon sänker landskap och flickor ner i förtrollande vatten, utan hon avslöjar en dimension av sig själv. Fotografierna tillåter betraktaren att ta ett dopp i konstnärens själslandskap.

I poolen. Sunset River från 2002 är tagen innan Susanna Majuri slog igenom med sina bassängfotografier. Bild: Susanna Majuri

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning