Ett enkelt klick

Bild: Jenny Paajes

Är det för lätt att skriva ut sig ur kyrkan? Eller ansöka om skilsmässa?

Det finns saker som numera går för lätt att göra:

En är att ansöka om skilsmässa. Man kan göra det på nätet, man kan göra det mitt i natten, i fyllan eller strax efter ett våldsamt gräl. Man kan göra det utan att säga ett ord till sin äkta hälft, man kan bida sin tid och låta brevet på posten bli en överraskning. Till all lycka får man ändå inte skilsmässa genast, det finns en betänketid på sex månader. Annat är det om man vill skriva ut sig ur kyrkan, det kan man också göra på nätet så fort andan faller på, och då med omedelbar verkan. Det är för lätt, det är alldeles för lätt, man borde åtminstone behöva motivera sig, det skulle ju inte vara orimligt att kyrkan fick veta om det är något bestämt uttalande från kyrkligt håll som retar en eller om det är kyrkoskatten man inte längre gitter betala. I själva verket är det antagligen så att de flesta som skyller på kyrkoskatten inte ens vet hur mycket de betalar, kyrkoskatten är de facto lägre än många tror.

Frågan är om det inte på samma vis går för lättvindigt att skriva in sig i kyrkan igen efter att ha varit utskriven. Också här kunde kyrkan tänkas vara intresserad av att höra motiven, ja, kanske också av att hälsa de återvändande fåren välkomna? Jag tror att åtskilliga återvändande skulle uppskatta att hälsas välkomna tillbaka, varför inte också att få motivera sig.

I Estland har man redan fått nätrösta i riksdagsval och en Sifo-undersökning från 2014 tyder på att intresset redan en tid varit stort i Sverige. Två tredjedelar, 67 procent, tyckte att det borde vara möjligt och en majoritet, 58 procent, skulle också utnyttja möjligheten om den fanns. Väljare i åldersgruppen 30–49 år var mest positiva, 86 procent tyckte att möjligheten borde finnas och 71 procent skulle använda sig av den om den fanns. De äldre väljarna var mer tveksamma – bara 34 procent av dem som fyllt 65 kunde tänka sig att rösta på nätet – och intressant nog tvekar också de riktigt unga. Medan de äldre betonar traditionens betydelse oroar sig ungdomarna för om tekniken verkligen kan garantera verifierbarhet och skyddandet av valhemligheten.

Själv är jag kraftigt emot nätröstning och det inte av oro för problem med säkerheten och inte heller för traditionens skull – eller: åtminstone inte först och främst för traditionens skull. Jag är emot därför att det är för lätt. Liksom att skilja sig och skriva ut sig ur kyrkan borde ens röstningsbeteende vara en allvarlig sak och allvarliga saker behöver en gång för alla eftertanke. Att rösta är dessutom en handling man utför som medborgare och också därför får det gärna ske i ett offentligt utrymme, i närvaro av – om än inte under ögonen på – andra medborgare. Det är det många som har förstått, till exempel de som till varje pris vill rösta på valdagen och inte drar sig för att åka långa sträckor till sin vallokal – ibland för att rösta på en kandidat som med största sannolikhet skulle vinna också utan deras röst, ibland för att visa sitt stöd för en kandidat som nästan säkert förlorar. Att man röstar i vallokal hindrar naturligtvis inte att man kan ångra sig efteråt. Det tycks åtskilliga av de britter som röstade för "brexit" ha gjort: "Oj," har de sagt, "det trodde jag väl aldrig att just min röst kunde ha nån betydelse." Men att rösta "på riktigt", med valsedel, på offentlig plats, kan ändå hjälpa till att väcka insikten att varje röst inte bara räknas utan också verkligen bidrar till resultatet.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning