Ett brutet kontrakt

Kontraktet är brutet, och det var inte vi som bröt det.

På luciadagen den 13 december fick vi finlandssvenskar se att vi inte längre lever i en rättsstat, då riksdagen röstade igenom den grundlagsstridiga jourreformen. Det här är den senaste i en lång rad av "reformer" som kännetecknas av att de inte primärt drivs av ekonomiska orsaker, utan snarare av ren och skär illvilja mot en specifik befolkningsgrupp.

Andra exempel är tingsrättsreformen som slopar tingsrätter på tvåspråkiga orter, att tvåspråkighet och skärgårdsförhållanden inte längre ska beaktas i statsandelskriterierna, Anne Berners strypgrepp på skärgårdstrafiken samt reformen som ska centralisera räddningsväsendet till fem landskap i stället för nuvarande 22 räddningsverk – man kan ju gissa hur det går med tvåspråkigheten i den.

Det som pågår, så här lagom inför Finlands 100-årsjubileum, är en utnötningskamp i syfte att utrota allt som heter tvåspråkighet och minoritetsskydd i detta land.

Tack och lov finns det de som protesterar. Jourreformen har lett till anmälningar både till justitieombudsmannen och till justitiekanslern, hundratals har skickat e-post till president Niinistö med böner om att han inte ska stadfästa den nya lagen, på (den icke-officiella) petitionssajten adressit.com finns flera namninsamlingar som kräver att regeringen ska avgå. Och förhoppningsvis håller kreativa människor runtom i Svenskfinland nu på och planerar demonstrationer, kampanjer, bojkotter, petitioner och andra aktioner.

I Vasabladet sätter EU-parlamentarikern Nils Torvalds sitt hopp till nästa regering. Han uppmanar oppositionen att hålla ihop fram till nästa riksdagsval i hopp om att den sedan ska kunna bilda majoritetsregering. Fram till dess "gäller det att använda alla tekniska och byråkratiska möjligheter som finns för att fördröja effekterna av regeringens beslut", säger han.

Å andra sidan går den nuvarande regeringen fram som en ångvält – den har hunnit med mycket på 1,5 år, vad allt hinner den inte med på de 2,5 år som återstår?

Hittills har vi i Finland haft ett samhällskontrakt som har gått ut på att staten ser till att minoriteten har grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive språkliga rättigheter, mot att vi inte bråkar. Tack vare det har den finska staten kunnat ståta med världens mest välintegrerade minoritet som i allt är fullständigt solidarisk med staten. Det kontraktet har man nu brutit, inte genom att ändra grundlagen, utan helt enkelt genom att strunta i att följa den.

Därför är jag inte alls förvånad över att allt flera finlandssvenskar väljer att söka sig utomlands – trots att det är precis vad svenskätarna i vårt land vill och trots att det gör livet svårare för dem som stannar kvar. Och jag blir inte alls förvånad om allt flera väljer att flytta sina företag exempelvis till Estland, eller om folk börjar smussla undan mera pengar till skatteparadis. För varför skulle vi vara solidariska med en stat som inte är solidarisk med oss? Kontraktet är brutet, och det var inte vi som bröt det.

Theresa Norrmén ordbrukare som översätter och skriver

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning