Ett avgörande år i Mannerheims liv

Bild: XX

Matts Dumell: När Mannerheim valde Finland

Förlaget 2017, 200 sidor

Det har gått 150 år sedan Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes. Redan i år har det kommit ut åtminstone tre böcker om honom och flera är på kommande. Kring marskalken florerar en mängd myter, frammanade av både honom själv och beundrande levnadstecknare

Fortfarande tycks varje nytt verk om honom väcka känslor, speciellt om det på något sätt repar den glansbild som många värnat om. Till den kategorin hör knappast Matts Dumells När Mannerheim valde Finland, som gavs ut till marskalkens födelsedag i början av juni.

Boken skildrar tämligen ingående Mannerheims situation och agerande under ödesåret 1917, det år som så radikalt skulle förändra såväl den 50-årige tsarryske generalen Mannerheims som tusentals andra finländares tillvaro. Dumells grepp, att fokusera på ett enda år, är ett välkommet undantag från de många verk som främst koncentrerat sig på Mannerheims militära karriär. Dumell är heller ingen hagiograf, utan en dokumentalist som på ett journalistiskt och medryckande sätt tecknar en trovärdig bild av såväl personen Mannerheim som den samtida samhälleliga situationen både i Ryssland och i Finland.

Prekär situation

I tre decennier var Mannerheim anknuten till den ryska armén. År 1917 rasade generalmajorens värld plötsligt samman, sedan han i januari beviljats en månadslång permission från sitt regemente i dagens Rumänien och på vägen hem till Finland gjort en visit både hos sin avhållne kejsare och kejsarinna. På återfärden till fronten råkade han mitt in i marsrevolutionens turbulens och fick i Moskva höra om kejsarens abdikation.

Under resten av året var revolutionen honom hack i häl. För officeren som svurit trohetsed till sin kejsare var situationen prekär.

Det är inte någon hemlighet att Mannerheim år 1916 aktivt försökte upprätta en finländsk frivilligkår för att bistå ryssarna i kriget mot centralmakterna, samtidigt som runt 2 000 finländska frivilliga "jägare" utbildades i Lockstedter Lager för kamp mot ryssarna. Två år senare skulle Mannerheim tvingas samarbeta med dessa tyskutbildade officerare i den finländska vita armén, ett samarbete som var långt ifrån friktionsfritt.

Mannerheim själv påstod sig före 1918 ha varit ovetande om jägarrörelsen, vilket senare bevisats vara falskt och hör till de myter som Dumell noterar och punkterar i sin bok.

Mannerheims hemkomst

Dumell skildrar – ytligt – Mannerheims vedermödor i Ryssland under året 1917, parallellt med utvecklingen i Finland.

Kejsarens fall gjorde att prokuratorn P. E. Svinhufvud den 27 mars kunde återvända hem från förvisningen i Sibirien. Då hade Finland fått en ny senat, ledd av socialdemokraten Oskari Tokoi, och utvecklingen som skulle leda till maktlagen i juli, nyvalen i oktober samt självständighetsförklaringen i december var inledd.

Mannerheim återvände till Finland först den 18 december, sedan han tillbringat nästan tre månader i Odessa på sjukledighet efter att ha ramlat av en häst. Dumells källor till hans vistelse i Ryssland inskränker sig dock långt till Mannerheims redan tidigare kända korrespondens med sina syskon. Skildringen av den snabbt förändrade politiska situationen är mer ingående, liksom presentationen av Mannerheims hemkomst.

Boken slutar med att Mannerheim i januari 1918 funnit sin framtida roll och övertagit befälet för senatens ordningstrupper i Vasa, det som sedermera blev "den vita armén".

Miljöbeskrivningar

När Mannerheim valde Finland är välskriven, lättläst och medryckande, och den kronologiskt avancerande berättelsen ger läsaren en nyttig fördjupning också i utvecklingen i Finland under året. Till bokens stora behållning hör också de välgjorda miljöbeskrivningarna.

Dumell har rest i Mannerheims fotspår och bland annat vistats tre månader i S:t Petersburg, där det fortfarande är lätt att insupa atmosfären från tsartidens sista tider. Extra spännande är skildringen av Mannerheims livsfarliga, veckolånga resa i december genom det revolutionsrivna Ryssland från Odessa till Petrograd och vidare hem. Han hade sällskap bland annat av sin "ordonnans", Pojobördige Martin Franck, vars arkiv och minnen Dumell använt sig av.

Till bokens största svagheter hör Dumells ovana att inte hålla sig till sina källor utan fortsätta fabulera vidare hur diskussioner kunde ha gått. Det här sker på ett flertal platser.

"Det kunde ha låtit så här", skriver Dumell när han skildrar hur portieren rusar upp för att varna Mannerheim att revolutionära hopar letar efter officerare i hotellet han bodde i under marsrevolutionen (sid 33). "Åsikter kan ha vädrats med ungefär den här innebörden" (sid 66), och så följer en diskussion med andra tsarofficerare i Petrograd i juli; lady Muriel "klirrar i glaset eller tekoppen och sa eventuellt så här:" (sid 97) varpå följer en lång uppdiktad dialog. Helt i onödan. Bokens värde skulle inte ha minskat av att författaren hållit sig till de källor som fanns.

Mellanting

När påhittade citat – hur sannolika och tänkbara de än må te sig för författaren – läggs in i munnen på folk, blir slutresultatet ovillkorligen ett mellanting mellan en historisk fackbok och en roman. Eftersom boken saknar källhänvisningar blir det också något oklart vilka uppgifter som verkligen är belagda i källorna och vilka detaljer som eventuellt lagts till.

Men det bör framhållas att åtminstone jag inte fått fast Dumell för något uppenbart sakfel. Förutom i bokens olyckliga slutkläm, där Dumell nämner inbördeskrigets dödsoffer; 5 200 vita och 27 000 röda. "Och 4 400 var civila", avslutar Dumell boken, utan att närmare förklara vad han menar med det.

Ack om det skulle ha varit så "väl"! Siffrorna har han antagligen tagit från statistiken för statsrådets projekt Krigsdöda 1914–22, men de avser dock kategorin "övriga", varav de flesta var ryssar. En överväldigande majoritet av krigets omkring 36 600 dödsoffer var civila.

Med facit i hand är det ändå att beklaga att Dumells planerade Mannerheim-filmprojekt tillsammans med regissören Claes Olsson gick i stöpet i brist på finansiering. Den kunde ha blivit riktigt bra. Nu blev manuskriptet i stället till den här – mycket läsvärda – boken.

Kosmopoliten Mannerheim var själv välbekant med kejsardömets olika delar. Därför är det måhända på sin plats att Förlaget låtit trycka boken i Litauen.

Sture Lindholm

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning