Ett arv av kärlek och värme

Tuva Korsströms biografi över föräldrarna Mirjam Tuominen och Torsten Korsström ärmedryckande läsning trots många mörka teman. Hon skriver fram sin värld med konkretion, sinnlighet och analytisk distans. Släkthistorien blir också finlandssvensk 1900-talshistoria.

BIOGRAFI

Tuva Korsström

Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström. Schildts & Söderströms 2018

"När jag skulle fylla fyra år skrev min pappa en saga åt mig. Han illustrerade den med utsökta akvareller, band in den i blå pärmar och skickade den till mig."

Så inleder Tuva Korsström boken om sina föräldrar, författaren Mirjam Tuominen och bildkonstnären och pedagogen Torsten Korsström. Långt senare inser hon att pappans saga om älvan Silverdis och jordanden berättade om ett äktenskap som föll sönder. Om en mamma som sprang bort. Med sagans och bildernas hjälp förmådde han förmedla det svåra och olösliga i vuxenlivet till sitt barn.

Ge det kraft att leva vidare.

Tuva Korsströms dubbelbiografi om två begåvade och kreativa människor och om en familj som splittras är tuff läsning, på många plan. Det är inte bara att stiga in i Mirjam Tuominens hudlösa, omutliga, djupborrande texter, utan framför allt att konfronteras med människor av kött och blod i en berättelse där både vuxna och barn far illa.

Utrymme också för fadern

Mirjam Tuominens rika författarskap har dottern Tuva Korsström tidigare med analytisk skärpa och djup insikt bidragit till att belysa och återuppliva genom urvalssamlingar, översättningar och essäer. I sin egen stora finlandssvenska litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen (2013) ger hon en översikt över Mirjam Tuominens författarskap under rubriken "Att skriva efter Auschwitz". Ett nytt intresse för Mirjam Tuominens författarskap väcktes i och med Ghita Barcks bok (1983) och bland andra Monika Fagerholm har gett inträngande bidrag till bilden av Mirjam Tuominens särart som författare. Hon upplever igen en renässans, också som bildkonstnär, och särskilt i Sverige, där nyutgivning av hela hennes produktion är på gång.

Mirjam med Tuva, våren 1948. Bild: Ill. ur boken

Mirjam Tuominen må vara en solitär som författare och människa. Men hur gestaltade sig livet för henne själv och hennes närstående i kraftfältet av hennes skapande?

I sin nya bok på över 500 sidor vill Tuva Korsström ge utrymme också för fadern som i den litterära offentligheten haft en undanskymd roll. Och tvingades få det i livet i förhållande till sina två döttrar. I epilogen ringar hon in sin föresats att närma sig sina föräldrar och sin uppväxt:

"Jag ville veta hurudana mina föräldrar var som barn och unga. Jag ville skärskåda dem när de – häftigt förälskade – gick in i ett livslångt beroendeskap som för min mors del till slut övergick i hat. Jag ville berätta om dem i sin egen rätt – om Torsten Korsström som människa, konstnär, lärare och pappa, om Mirjam Tuominen som en per definition skrivande varelse med en passionerad bindning till livet och en ännu starkare till döden."

Att det samtidigt blir en berättelse om det egna jagets uppväxt och prägling är ofrånkomligt. För boken är också en överlevnadshistoria med allmängiltig bredd trots dess extrema förtecken. Eller kanske just därför. Förluster och oförrätter, längtan och ensamhet, rädsla och otrygghet och barnets skyddsmekanismer blir så smärtsamt tydliga i det drama som målas upp.

På Åkerlid i Korpo

Berättelsen startar vårvintern 1905 då författarens farmor Naéma Grönroos, kontorist på Åkermans byrå i Åbo blir bekant med Naguynglingen Axel Korsström som studerar vid Åbo navigationsskola. Vi lär känna ett strävsamt par som flyttar ofta på grund av makens sjöfartsyrke och slår sig ner på sommarvistet Åkerlid i Korpo som kommer att bli släktens fasta punkt och Tuvas och systern Kyras paradis under ett antal barndomssomrar. "Som sommarpappa satsar Totti sig själv, allt han vet och kan på sina döttrar." Man målar och ritar, fiskar och leker. Skärgården blir en grekisk arkipelag, ett äventyr i Odysseus kölvatten. "Antikens myter, Homeros epos och medeltidens legender blir en del av döttrarnas tankevärld."

Men först lär vi känna Totti, en robust pojke och gladlynt yngling med "anlag för flört" enligt modern, social och omtyckt, slarvig med pengar. Målar vackra tavlor som han skänker bort till höger och vänster. Vägen till bildkonstnär blir lång och brokig via akademiska studier i humaniora, olika ströjobb och Ateneums ritskola. Hans föräldrar har flyttat till Helsingfors, och i början av 1930-talet blir han bekant med den sextonåriga Mirjam Tuominen, bosatt på Arkadiagatan med sin ensamstående mor och sina tre systrar. Tottis bror Göran sällskapar med Mirjams syster Gunvor och de kommer senare att gifta sig.

Totti med Kyra, Tuva och hunden Jeppe, våren 1948. Bild: Ill. ur boken

Fadersförlust, Hitlers röst, krigets Nykarleby

Mirjam är Tottis motsats: allvarlig och grubblande, beläst, som barn känslig, lynnig och enstörig, ofta sjuk i migrän och nervösa anfall. Faderns död då hon är sju år blir alltavgörande, en orsak till livslång skuld och skam och en pådrivande kraft i Mirjam Tuominens skrivande livet ut. Hon om någon visste vad fadersförlust var – och ändå skulle hon komma att beröva sina döttrar deras egen pappa.

Parets kärlekssaga har en tvekande start med många och långa avbrott under hela trettiotalet. De förefaller leva "i skilda världar". Totti gör värnplikt, den språkbegåvade Mirjam studerar snabbt till fil. kand. Avhandlingen om Hjalmar Bergman uppövade hennes analytiska förmåga som hon skulle behöva som kritiker och essäist, men ledde henne också in i det skönlitterära arbetet, skriver dottern. "Hon fick en lektion i konsten att bearbeta och tukta sitt inres demoner, att se livsångesten som ett arbetsredskap."

Mirjam reser till Nordafrika, senhösten 1937 och våren 1938 är hon i Paris och debuterar samma år med novellsamlingen Tidig tvekan. Hennes första novell daterad 9.1.1936 är utlöst av Hitlers röst. Han och andra världskriget skulle aldrig lämna hennes sargade själ.

Totti söker ett lektorat i teckning, kalligrafi och slöjd vid Nykarleby seminarium, en tjänst han innehar fram till sin död 1964 vid 54 års ålder. Han är en eminent pedagog och blev mycket omtyckt av seminaristerna; min far talade alltid med stor värme om Korsström som motvikt till rektorns kadaverdisciplin.

Mirjam flyttar med maken till den lilla kuststaden, men snart bryter kriget ut, Totti inkallas och hon kommer att leva litterärt produktiv men mycket isolerad och olycklig här under krigsåren med den lilla dottern Kyra och hunden Jeppe. När Tuva föds fem år senare är Mirjam redan på väg att lämna Nykarleby som hon upplever som en klaustrofobisk, främmande och fientlig miljö.

Medryckande läsning

Älvan och jordanden, Torsten Korsströms bild av äktenskapet. ”När jag skulle fylla fyra år skrev min pappa en saga åt mig. Han illustrerade den med utsökta akvareller, band in den i blå pärmar och skickade den till mig.” Bild: Ill. ur boken

Älvan och jordanden följer ett för biografier konventionellt grepp, där texten går grundligt och kronologiskt fram med personpresentationer och där de olika släkttrådarna småningom flätas samman genom Mirjam Tuominens och Torstens Korsströms äktenskap, skärgårdssläkten på faderns sida och stadssläkten på moderns. "Mirjam" och "Totti" skildras delvis i separata kapitel, författarens eget jag, flickan "Tuva" och hennes barnperspektiv, kommer med först senare. Människan Totti levandegörs i många berörande kapitel. Att porträttet av Mirjam Tuominen ändå dominerar beror på att hennes diktning och litterära korrespondens får stort utrymme som en nyckel till att förstå hennes komplicerade person. Det är också med modern Tuva växer upp efter skilsmässan medan systern Kyra bodde några år hos fadern i Nykarleby.

Trots sitt tunga innehåll är Älvan och jordanden medryckande läsning. Tuva Korsström skriver fram sin värld med konkretion, sinnlighet och analytisk distans, de förhållanden som formade hennes far- och morföräldrar, föräldrar och henne själv. Släkthistorien blir också finlandssvensk 1900-talshistoria. Kriget och efterkrigstiden, olika orter – Helsingfors, Korpo, Nykarleby – blir rum också för läsaren att vistas i. Steg för steg lär vi känna hennes människor. Läsaren drivs framåt mot den slutliga katastrofen, föräldrarnas skilsmässa, det utdragna yttre och inre sönderfallet och moderns tilltagande paranoia och vredesutbrott.

Rikt brev- och dagboksmaterial

Stark närvaro skapar det rika brev- och dagboksmaterialet liksom alla bilder: de vackra farföräldrarna som bröllopspar, Mirjam med sin förstfödda, lyckligt leende, de sista fotona av Tuvas familj våren 1948, lilla Tuva och hunden Jeppe i segelbåten när hon ännu fick vara med pappa i Korpo, den ensamma pappan, seminarielektorn med sin hund i Nykarleby, Pohjolagatan 47 i Kottby där döttrarna levde många svåra år i en liten lägenhet med modern, foton av en allt mera tärd och sjukdomshärjad Mirjam, tonårssystrarna Tuva och Kyra, utåt leende, inåt bärande på rädslor och familjehemligheter. Och på en dröm om att få ha en vanlig mamma, leva ett normalt liv.

Liv och diktning reflekterar varandra i en högspänning som saknar motstycke i Tuva Korsströms bok föräldrarna och om sin gen uppväxt. Bild: Cata Portin

Liv och diktning reflekterar varandra i en högspänning som saknar motstycke. Fram träder en känslig diktare (också som skildrare av barn, djur och utsatta), en självständig tänkare med etiska ställningstaganden, en psykologisk litteraturkännare, en egensinnig översättare och religiös visionär.

Och en mor förknippad med obehag och rädsla för vilken skrivandet är allt. Ändå beroende av i synnerhet dottern Tuva för att själv hålla ihop. Som förbjuder döttrarna samröre med släkt och vänner men vidgar deras värld via böckerna. Paradoxerna är många. Trots emotionellt förtryck gav Mirjam Tuominen sina döttrar det bästa ur världslitteraturen och av sin kärlek till det franska, åldersgräns existerade inte. "Kanske var jag inte enbart en fånge i hemmet på Pohjolagatan. Gradvis blev jag tacksamt medveten om hur mamma formade mig intellektuellt under alla de år då jag bara ville fly från henne till pappa."

Plågsamt men inte pinsamt

Det är ställvis plågsamt att ta del av Tuva Korsströms starka berättelse. Men inte på det där pinsamma sättet där det känns som att författaren är ute för att göra upp eller hämnas. Genom texten strömmar ett arv av kärlek och värme, pappa Tottis kärlek till sina döttrar och hans outsinliga förråd av berättelser som bär barnen vidare och gör världen större. Och författarens kärlek till sin storasyster Kyra. Henne är boken tillägnad. De hade ändå varandra.

Kvar på min näthinna står en eterisk gestalt, oändligt ensam. Det här är en bok också till henne, tänker jag. Med sina ord omfamnar Tuva Korsström sin mamma älvan. "Det blev ändå bra", säger hon och smeker den magra kinden. Med den känslan tar jag farväl av Älvan och jordanden.

Åsa Stenvall-Albjerg

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08