Etnosoi aktualiserade för mig samhällsfrågor i klingande form

En irakier i publiken kom starkt att påverka min egen konsertupplevelse, skriver Tove Djupsjöbacka.

"Qanun! Jag har inte hört klangen av en qanun på fyra år!"

Ibland känns en konsert väldigt annorlunda beroende på vem man upplever den tillsammans med. När gruppen Al-Teslim, finländska pionjärer inom arabisk musik, nyligen gav sin 30-årskonsert i Nordhuset fick jag efter pausen sällskap av en i Helsingfors bosatt irakier, vars upplevelse av musiken starkt kom att påverka min egen konsertupplevelse. Rätt ofta satt han och nynnade med i sångerna, ibland sjöng han med för full hals. Helt tydligt erbjöd musiken en fläkt från en annan värld, med bland annat instrumentklanger han saknat – som det cittraliknande instrumentet qanun.

Som bäst lyckas musiken ständigt öppna nya portar till nya insikter. Den mängd olika rika musikgenrer som klumpats ihop under termen världsmusik bidrar ständigt med nya synvinklar på livet – ofta berättar musiken och musikerna som framför den historier som inte alltid syns i medierna. Bläddrar man i en världsmusiktidning handlar artiklarna om förutom själva musiken allt från kvinnornas ställning i Iran till samernas rättigheter.

Ibland kan också ett konsertbesök bli som en fläkt från tidningarnas utrikessidor. Vid Etnosoi-festivalen i år uppträdde bland annat Leyla McCalla från USA, som hade förmånen att obehindrat kunna prata med publiken på sitt modersmål. Det gav hennes konsert ett oerhört djup. Jag har sällan sett en artist som förutom att hon sjunger strålande och spelar tre instrument parallellt är en fullfjädrad aktivist som utan att blinka avhandlar Aleppo, Vietnam och Haiti mellan låtarna – samtidigt som hon har så nära till ett varmt skratt och verkar så genuint lycklig över publikens varma mottagande.

McCallas föräldrar kommer från Haiti, och det självklara sätt hon presenterar sig som första generationens amerikan säger en hel del om hennes identitet.

Den andra internationella huvudgästen på festivalen var Dizu Plaatjies från Sydafrika (HBL 8.11), vars mellansnack gav glimtar ur hemlandets dramatiska historia samtidigt som han i hela sitt sätt att vara uttryckte kärlek och försoning. Hans senaste Finlandsbesök inföll 1988, samma år som han medverkade vid den stora konsert på Wembley i London som arrangerades för att visa stöd för den fängslade Nelson Mandela. Plötsligt kände jag mig extra glad för att min livsväg på 1980-talet korsades av musiker som Jan Hellberg och Johanna Almark-Mannila, som lärde oss barn sydafrikanska sånger och samtidigt kom att göra oss bekanta med till exempel Mandela. "Han fängslas, förs till Robben Island, vi ska inte sörja, makten åt folket" – tänk att jag fortfarande minns sångerna trettio år senare!

För mig innebar Etnosoi-festivalen hårt arbete som informatör, ett jobb som inte bara bjöd på fina musikupplevelser utan samtidigt väckte tankar. Och människorna förstås – att under en dryg vecka få möta och krama om människor från många olika världsdelar: Sydafrika, USA, Senegal, Syrien och så vidare, det gör nog livet rikare på många sätt.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning