Etnoåret 2017: Festivaler, galakvällar, symposier och utmärkelser – allt i marginalen

Att kombinera jojk med instrumentalt är naturligt för samiska duon Vildá med Hildá Länsman och Viivi-Maria Saarenkylä. Bild: Jorma Airola

I marginalen görs mycken högklassig musik som ingen hör om. Tove Djupsjöbacka sammanfattar de viktigaste händelserna på etnomusikfältet år 2017.

Att Finland fyllde hundra år i år torde inte ha gått någon finländare förbi. Inom folk- och världsmusikbranschen firade dessutom två av de ledande festivalerna jämna år. Kaustby folkmusikfestival arrangerades för 50:e gången och världsmusikfestivalen Etnosoi i Helsingfors för 30:e gången. Som anställd vid bägge festivalerna hade jag tillfälle att blicka bakåt och fundera. För en trettioplussare är det spännande att på allvar försöka leva sig in i hur musikfältet såg ut på den tiden. I Kaustby uppmärksammades till exempel folkrörelsen, som syntes aktivt under festivalens första år. Då Etnosoi grundades fanns det knappt några chanser att höra musik från andra länder live i Helsingfors. I dag är utbudet ett helt annat. Vid bägge dessa evenemang har folkmusiken och världsmusiken gått hand i hand. Ända sedan början har Kaustby presenterat artister från olika delar av världen, medan Etnosoi föddes i nära samarbete med Sibelius-Akademins folkmusikutbildning.

Folkmusiken och världsmusiken kan ibland te sig som vitt skilda världar. Men musiken bryr sig inte om nationsgränser, och det mesta vi i dag kallar finländsk folkmusik är importerat eller gemensamt med andra länder. Ta till exempel kantelen, äntligen börjar dess existens i andra länder (bland annat i Baltikum och Ryssland) diskuteras flitigare! Stämpeln som Väinämöinens instrument blir alltmer mångfasetterad. Att det existerar en lång rad olika kulturer inom vårt lands gränser mår man bra av att påminnas om, i dessa tider när alla finländare stämplas som Kalevalafolket (hälsningar till Nationalbaletten). Till exempel inom den samiska musiken blåser nya vindar – just nu för unga krafter vidare inte endast den nordsamiska jojken utan även enaresamernas livđe och skoltsamernas leu'dd.

Svårare snubbla på musik

Musikfältet är i dag bredare än någonsin och samtidigt oerhört splittrat. Vilken musik som helst finns till förfogande bakom en knapptryckning – men det krävs en knapptryckning, ett sökord, en orsak att ge sig ut på upptäcktsfärd. Radio och tv har traditionellt varit viktiga portvakter, där folk upptäckt nya saker så att säga av misstag, bara genom att ha radion på. Man hör en bra låt, kollar upp namnet och gör nya bekantskaper tack vare det. Fortfarande behöver vi portvakter, om det så är festivaler eller kunniga eldsjälar, som den i år bortgångne Emu Lehtinen i Digelius skivaffär, alltid redo att tipsa om bra musik från vilken del av världen som helst.

Festivalerna är traditionella flaggskepp inom många musikstilar och på folk- och världsmusikfältet har två stora initiativ sett dagens ljus i år. Först ut var folkmusikens dag, som arrangerades för första gången i maj. Programmässigt handlade det om att gå till gräsrötterna och få de aktiva i hela landet att själva bidra med program på sina respektive orter. Inga stora trumvirvlar måhända, men en försiktig uppmärksamhet väcktes ändå. Intressant var att runosångsakademin i all tysthet beslutat sig för att fira runosångens dag några veckor innan – kanske lönt att koordinera lite, så man inte stjäl uppmärksamhet av varandra?

Det andra initiativet var en egen prisgala, Etnogalan, som samlade entusiaster inom folkmusik, världsmusik och folkdans och gick av stapeln för första gången på anrika Tavastia i november. Drömmen om en egen galakväll har pyrt i kulisserna i många år. Varför, kan man fråga sig, finns det inte tillräckligt många galor redan? Vid kommersiella tillställningar som Emmagalan ingår visserligen marginalgenrer som etno, klassisk musik och jazz men deras synlighet utgörs som bäst av några sekunders klippta inslag i tv-sändningen, även om priserna för tillfället tack och lov delas ut vid samma tillställning som mainstreamprisen. Den andra ytterligheten är alla de pris som delas ut av organisationerna inom fältet, från Årets Wäinö till ungdomsföreningarnas Årets instruktör. Trots att de under de senaste åren delats ut gemensamt i samband med Folklandia-kryssningen ligger risken i att det hela blir rätt inåtvänt.

Etnogalan lyckades däremot skapa en stark vi-anda samtidigt som den fungerade som ett skyltfönster utåt, med ett utbud valt enligt höga kvalitetskriterier och direktsändning i radio och via webben. Stämningen var avslappnat festlig, ingen högtravande stelhet här inte!

I bästa fall kan ett evenemang som Etnogalan fungera som en utmärkt inkörsport till ett brett musikfält – "kolla in åtminstone de här namnen", typ. Årets artistutbud var åtminstone högintressant, och flera av artisterna återfanns bland mina val av årets skivor – till exempel BaranBand, med de kurdiska bröderna Majidi från Iran, med en kombination av starka musikaliska rötter och en gedigen musikutbildning från Sibelius-Akademin.

Kreativiteten till heders

Vid det numera årligen anordnade symposiet för folkmusikforskare 30.11–1.12 lyfte man konstruktivt fram fenomen som är starka inom folkmusiken i dag. Kreativiteten var en röd tråd under hela seminariet, något som folkmusikerna borde passa på att lyfta fram som sitt specialkunnande i dessa dagar då musikinstituten på allvar tar upp komposition och improvisation på läroplanerna. Ett intressant exempel var till exempel munspelsdoktorn Jouko Kyhäläs anförande om polskans grammatik: efter att ha fördjupat sig i en viss sorts låtspel kan man improvisera fram musik i samma stil. Förr i tiden var spelmän inte nödvändigtvis bundna vid låttänkande, som vi lätt är i dag, de kunde spela fritt efter eget huvud i timtal. Kyhälä berättade om hur han som ung kompat en äldre spelman och efteråt erkänt att han aldrig hade hört låten i fråga förut. "Det hade jag inte heller", replikerade spelmannen. Låten uppstod nämligen just i den stunden.

Ett annat synligt drag är samarbetet mellan olika konstarter. Flera folkmusiker är aktiva inom teater eller dans, och till exempel dragspelskonstnären Anne-Mari Kivimäki, Årets artist vid Etnogalan, har gjort gränsöverskridande samarbete till sin grej, från fotografier till stumfilmer. Vid Etnogalan uppträdde hon med Suistamon Sähkö, en musikaliskt intressant mix av karelska ingredienser och elektronisk dansmusik – men väsentligt för konceptet är det sceniska och publikkontakten, med karismatiska sångare-dansare som frontfigurer.

Folkmusiken söker också efter andra kontexter än den traditionella konserten. Bland de nominerade till Årets fenomen vid Etnogalan fanns till exempel duon Kalevauva.fi, som i Lönnrots anda samlar in texter direkt ur folkets mun, det vill säga internets diskussionsforum. De har verkligen slagit huvudet på spiken och nått långt på ett drygt år, åtminstone till prime time-TV.

"I marginalen har man det bra, eftersom man inte behöver bry sig om vad skivbolagen och den stora publiken tänker – man får göra precis vad man vill", konstaterade dragspelsfenomenet Kimmo Pohjonen i en av Etnogalans backstage-intervjuer, och han har självklart rätt, för vilket skivbolag skulle ha gett honom friheten att samarbeta med lantbruksmaskiner och grisar? Men många i marginalen gör högklassig musik som ingen hör talas om. Dags att uppmärksamma den!

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning