HBL-äventyrarna möter Sibelius i Rapallo

"Äntligen", skriver Jean Sibelius i ett brev till sin välgörare och vän, friherre Axel Carpelan, "äntligen har jag hittat en fristad vid Medelhavet, en trädgård fylld av blommande rosor, kamelior, cypresser, palmer och mandelträd i blom; apelsiner, citroner, mandariner ..."HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström har nått etapp 7 på sin elbilsturné genom Europa. Nu är det dags att gissa vad som blir etapp 8!

Portofino. Det italienska namnet betyder inte "fin hamn", men den är det. Bild: Leif Weckström

Det är här i den randiga byggnaden i Rapallos hamn han skriver de lyriska orden den 4 februari 1901. På dåvarande pensionat Suisse.

Vad Sibelius inte vet då är att pensionatet långt senare skall bära hans namn.

Vad han inte heller vet är att han snart riskerar förlora sin andra dotter.

Vad han kanske vet är att han här ska skapa sitt stora mästerverk.

I dag är en restaurang inrymd i byggnadens gatuplan och de rum som Jean Sibelius, hustrun Aino och döttrarna Eva och Ruth disponerade från februari till maj det året bebos nu av privatpersoner.

Det var här, på Europas vackraste stränder, Sibelius kreativitet slog ut i blom, precis som mandelträden och rosorna, och han fick inspiration till sin andra symfoni.

– Mästerverket i hans produktion, säger Folke Gräsbeck, en av världens främsta experter på Sibelius.

Huset ligger mitt inne i Rapallobukten, omgivet av palmer, då som nu.

Landmärke. Fortet i Rapallo har välkomnat många sjöfarare i århundraden. Bakom syns det randiga huset där Sibelius bodde. Bild: Leif Weckström

Vi kan se fortet, Castello di Rapallo, stadens symbol, spegla sig i det klara vattnet, och de små morgontidiga fiskebåtarna glida in efter nattens fiskafänge. Kanske Sibelius lutar sig mot balkongräcket och kanske han just då kan låta bli cigarren och i stället insupa "doften av violer", som han beskriver i ett annat av sina brev till vännen Axel Carpelan.

Sibelius var en van resenär. Han hann med 41 utlandsresor under lika många år. Han hade sett mycket, men den liguriska rivierans tre pärlor, Rapallo, Santa Margherita och Portofino överväldigade honom.

Det är lätt att föreställa sig lugnet och dofterna en februaridag för 116 år sedan. De evigt smattrande mopederna och vesporna i de italienska byarna och städerna hade ännu inte sett dagens ljus. Turisterna var få. Eventuellt några lungsiktiga tyskar, ryssar och britter. Och naturligtvis musiker, konstnärer, författare. Friedrich Nietzsche bodde tjugo år före Sibelius i huset intill och skrev sin berömda Så talade Zarathustra just här. Också han tänkte djupa tankar, om bland annat övermänniskan, när han promenerade från Rapallo genom Santa Margherita till Portofino.

H.C. Andersen och Ezra Pound var andra som sökte inspiration i Rapallo.

Men i februari 1901 var det ovanligt kallt i Italien. När familjen Sibelius anlände till Milano var det snöstorm.

– Familjen frös och dottern Ruth insjuknade så allvarligt att familjen fruktade att hon skulle dö, berättar Gräsbeck, när vi ringer upp honom för att berätta att vi just hälsat på i det sibelianska huset.

Sibelius hus. I det randiga huset i Rapallo höll Jean Sibelius familj andan när dottern Ruth kämpade mot döden och pappa skisserade sin mästersymfoni. Bild: Leif Weckström

– Det fanns ingen strandpromenad framför pensionatet, såsom i dag. Havet låg fast i husknuten och fukten och kylan trängde in, vet Gräsbeck berätta.

På samtida etsningar ser man fiskebåtar uppdragna på stranden framför stadsmuren där krogarnas terrasser nu breder ut sig.

Gudskelov förlorade makarna Sibelius inte en andra dotter. Kirsti, den tredje dottern hade dött ett år före resan till Italien och dödsfallet skakade komponisten hårt. Han hade annars också fallenhet för sprit, så man kan bara tänka sig hur ytterligare en stor sorg hade påverkat honom.

Medelhavets lätthet

Trots den kyliga våren njuter Sibelius av det blå Medelhavet och blomsterprakten på promenaderna från pensionatet till Zoagli och Chiavari i omgivningarna. Vilket han också euforiskt beskriver i sina brev till vännen Axel, som hade föreslagit Italienvistelsen och hjälpt till med finansieringen. Han ansåg att Sibelius behövde "Medelhavets klassiska lätthet" i sitt tonsättande.

Men det kunde likaväl ha gått så att Sibelius aldrig hade hittat sin "fristad". Av någon anledning lyckades han inte slita sig från Berlin, som var en mellanetapp på resan. Han kom dit i slutet av oktober och tillbringade flera månader i staden där han levde i sus och dus på dyra hotell och restauranger.

Carpelan hade ordnat med 5 000 mark för kompositörens Italienresa och han blev utom sig när den stora reskassan tog slut redan i Berlin. Det var ju till Italien som Sibelius skulle resa. Aino Sibelius var också chockerad över slöseriet avslöjar hennes dagbok.

Sibelius fick låna ytterligare pengar och till slut reste familjen till Rapallo där han började skissera på sin andra symfonis långsamma sats.

Medan familjen fick uthärda i randiga huset sökte sig Sibelius högre upp i bergen där han hade tillgång till ett arbetsrum i en villa. Tyvärr kan ingen längre i dag lista ut i vilket av husen på sluttningarna ovanför Rapallo Sibelius satt och skrev sitt mest berömda verk.

Den 28 september hedras Sibelius minne med den tredje Sibeliusfestivalen i Rapallo. En händelse som uppmärksammas stort i de italienska medierna.

Stig på. Den liguriska rivieran hälsar sommaräventyrarna välkomna med världens längsta röda matta. Bild: Leif Weckström

ÅTERKOMST PÅ RÖDA MATTAN

Att komma till Rapallo är som att komma hem. Här slutade båtäventyret 2014 för Leif och mig och här slutade Göran Schildts "Önskeresan" med Daphne 1948.

Omringade av en flock delfiner stävade vi sakta förbi Portofino och Santa Margherita mot slutdestinationen Rapallo. Det blev inget grandiost mottagande. Det var bara Christofer Columbus som tittade lite överlägset ner på oss från sin piedestal i parken invid hamnen.

– Men se nu, säger Leif, och pekar på den röda mattan som lagts ut på strandpromenaden.

– Den hade de inte rullat ut då, men det lönade sig kanske att vänta på den i tre år.

Mattan är säkert världens längsta i sitt slag. Exakt tio kilometer lång. Den löper från trapporna till fortet vid Rapallos strand ända till den pittoreska hamnen i Portofino. En härlig idé av turistmyndigheterna att binda samman de tre städerna med en matta som går längs stranden. Den fungerar som en osviklig vägvisare för tusentals turister som älskar att vandra längs den postkortsvackra liguriska rivieran.

– Ni borde besöka Santa Margherita, sade kyparen på en av strandkrogarna när vi firade ankomsten för tre år sedan.

– Det är Italiens vackraste stad.

Vi tog påståendet med en nypa salt och gissade att herrn antagligen var född där. I Italien liksom i Frankrike är man i första hand Pisabo, milanesare, parisare eller toulusare och först i andra eller tredje hand italienare eller fransman.

Nu kom vi ihåg påståendet och bestämde oss för att övernatta på ett litet välskött pensionat i Santa Margherita.

Och tusan om inte kyparen hade rätt i alla fall!

Rapallo har en vacker hamn, men redan några kvarter uppåt liknar staden hundratals andra likadana. Portofino, längst ute på udden är turisternas favorit, men Santa Margherita är äkta vara. Det är alltid roligare att trängas med lokala invånare på krogarna om kvällarna, än enbart med andra skandinaviska eller tyska turister.

Vi väljer en av strandrestaurangerna och låter dagens fångst sjunka ner medan solens sista låga strålar förstärker de granna fasadernas nyanser och det blå skymningsljuset blir allt djupare.

Dagen har varit en skönhetsupplevelse. Från Venedig har vi kört genom hela stövellandets midja, via Verona och Gardasjön, där de små vindpustarna visserligen ger fart åt optimistjollarna men inte förmår mildra hettan på strandkaféerna. Vi blir en del av det toscanska landskapet när autostradan ibland för oss högt över dalarna, ibland tar oss ner på slätten. Njutningen att köra en ljudlös bil på slät asfalt på behagligt vindlande motorvägar är fullkomlig.

Vi har laddat bilen som hastigast på Crowne Plazas parkering i Verona och på hotell Best Western i Ferraristaden Modena. Båda har erbjudit luftkonditionerade lobbyer med wifi. Såväl laddning som uppkoppling gratis i lyxig miljö, utan att ha behövt avvika från rutten.

På Best Western råkar vi på en av resans underligheter: en parkeringsplats för damer, utmärkt med en handväska och rosa parkeringsrutor! Läs mera i vår blogg på hbl.fi.

Bild: Ksf Media

Läsartävling

Dit näsan pekar.[leadinseparator]Vart är vi på väg?

Tipsen för etapp 8:

1. Ett finländskt snöslott gav oss ära och berömmelse här år 1965.

2. Här är alprosen av det gyllene slaget.

3. En park i denna stad är uppkallad efter en finländsk president.

4. Första delen av stadens namn betyder inte kobbe utan berg.

Så här svarar du:

SMS till nr 13526. Skriv: HBL DNP din gissning, ditt namn, adressen. SMS:et kostar 0,95 euro.

Alternativt fyll i webbformuläret i slutet av den här artikeln.

Vinnarna i etapp 7:

Agneta Wickman-Skult från Täkter vann två biljetter till Cirque Soleils föreställning på Hartwall Arenan i oktober, Tom Lövdahl från Lappfjärd vann ett städpaket för bilen och Carita Blom från Helsingfors vann en tre månaders HBL365-prenumeration. (Priserna delas ut i höst.)

Sommaräventyret 2017 sponsras av OP Kulku och Partioaitta.

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42