Estniska fåglar och australiska heliga berg

Bild: Cajsa Holgersson

Erkki-Sven Tüür är mer produktiv än någonsin. Hans naturinspirerade verk för blockflöjt och stråkar är den nya skivans starkaste verk, tycker HBL:s recensent.

Samtida konstmusik

Erkki-Sven Tüür: Illuminatio, Whistles and Whispers from Uluru, Symfoni nr 8. Lawrence Power, altviolin, Genevieve Lacey, blockflöjt. Tapiola Sinfonietta under Olari Elts. (Ondine)

Att Ondine under detta decennium plockat in Erkki-Sven Tüür som en av sina "huskompositörer" känns på många sätt naturligt. Tüür hör till dagens centrala internationella konstmusikröster och man har av allt att döma räknat med en karriär som inte mattas av på ett bra tag.

Och varför skulle den göra det? Den 58-årige Tüür är produktivare än någonsin och nivån är skyhög, även om han kanske ändå var mera spännande under 1990- och det tidiga 2000-talets originella stillegeringar än nu, när hans musik blivit alltmer allmängiltigt modernistisk och därmed kanske även mindre personlig.

Ett bra exempel är den åtta år gamla åttonde symfonin. Tüür har sedan millennieskiftet anammat en så kallad "vektorial" kompositionsteknik, vars idé om ett slags musikaliskt DNA som genomsyrar helheterna i själva verket är en variation på den brahmsk-sibelianska urcellstekniken, där stora sammanhang växer fram ur små groddar.

Så till exempel i den ensatsiga åttan – tre skilda indexnummer anges för de tydligt skönjbara huvudpartierna – som i likhet med Sibelius sjua uppvisar en logiskt framväxande utvecklingslinje, även om jag vid första lyssningen i Hagalund för två år sedan hade vissa reservationer: "Det tematiska stoffet är inte angeläget nog och trots att utvecklingen är gedigen förefaller dramaturgin, de talrika kontrasterna till trots, något enahanda."

Magiska sluttakter

En fördjupad bekantskap ger inga orsaker till en revidering, även om de dramaturgiska lösningarna nu ter sig mer meningsfulla. Det är självfallet, som alltid med Tüür, frågan om rasande välskriven och -klingande, dynamisk musik, men en känsla av något oförlöst kvarstår inte desto mindre efter att sista tonen förklingat. Som om det skulle ha gått att pressa ännu mera ur materialet.

Den delvis franskt spektralfärgade, likaså ensatsiga altviolinkonserten Illuminatio (2008) – här hjälps lyssnaren på traven med fyra indexnummer – framstår som ett på många plan bättre sammanhållet verk. Relationen mellan soloinstrumentet och orkestern känns mångfasetterat fruktbar och sluttakterna är onekligen rätt magiska.

Whistles and Whispers from Uluru för blockflöjt och stråkar (2007) är ändå skivans starkaste verk, inte minst för att det går sina egna estetiska vägar. Tüür har här låtit sig inspireras av fågellivet på hemön Dagö samt aboriginernas heliga berg Uluru och resultatet är fascinerande. De fantasifullt nyttjade blockflöjterna växlar från sopraninon till basen och den elektroniska tilläggsdimensionen är lika sparsmakad som effektfull.

En inte obetydlig orsak till Tüürs popularitet i Finland är "hovdirigenten" Olari Elts, som ofta och gärna framför hans musik. Så till exempel med Tapiola Sinfonietta och visst är det svårt att tänka sig mer tekniskt drivna och emotionellt angelägna tolkningar av den här musiken. Lawrence Power och Genevieve Lacey kramar självfallet det mesta tänkbara ur sina krävande solostämmor.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning