Estlandssvenska visor handlar ofta om kärleken till hembygden

Folkmusikern Sofia Joons jobbar på en doktorsavhandling om den estlandssvenska vistraditionen och dess inverkan på den egna identiteten. Bild: Mikael Sjövall/SPT

Den estlandssvenska visrepertoaren under mellankrigstiden bär starka spår av finlandssvenska och rikssvenska sångtexter. Det visar ny forskning om det musikaliska arvet i de estniska svenskbygderna.

Den estlandssvenska folkmusikern och forskaren Sofia Joons kallar sig själv för en hybdridkulturell varelse. Hon är född och uppvuxen i Borås, men har en del av sina rötter på svenskön Nargö nordväst om Tallinn.

Joons har jobbat med folkmusik i Estland, Sverige och Finland och är van vid att korsa kulturella och språkliga gränser. Nu har hon klivit in i den finlandssvenska gemenskapen och är bosatt i Helsingfors där hon är i färd med att skriva en doktorsavhandling om den estlandssvenska vistraditionen.

– Jag koncentrerar mig i huvudsak på de vistraditioner som sjöngs och samlades i visböcker på 1920- och 1930-talen, säger Joons medan hon bläddrar i gulnade och söndertummade vishäften som är utspridda på köksbordet i hemmet i Rödbergen.

Folkmusikern och doktoranden Sofia Joons analyserar gamla estlandssvenska sånghäften för att komma underfund med vilka sånger som sjöngs under mellankrigstiden och vad visorna betydde för den estlandssvenska identiteten. Bild:

Som ett led i sitt forskningsarbete gick Joons ut med en vädjan i sociala medier för att samla på sig material om de visor som sjöngs under mellankrigstiden. Hon uppmanade estlandssvenskar på olika håll i världen att låna ut eller skicka kopior på vishäften som har bevarats från de estniska svenskbygderna. Gensvaret överträffade hennes förväntningar. Många estlandssvenskar letade fram sina släktklenoder och skickade dem till Joons som nu använder sig av materialet i sin forskning.

– Innehållet i dessa vishäften speglar den miljö där häftets ägare har bott. Har man bott i Kärrslätt på Ormsö så ingår det en del religiösa sånger i repertoaren på grund av ortens bönehus medan till exempel visor som skrevs av Hans Murman i Söderby på samma ö kan vara ganska frivola.

Född och uppvuxen i Sverige med estlandssvenska rötter på Nargö. Är numera bosatt i Helsingfors.

Tidigare ordförande för den Estlandssvenska kulturförvaltningen.

Filosofie magister i sociologi och filosofie kandidat i folkmusik efter studier i Tallinn och Viljandi.

Doktorand i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Forskningen fokuserar på den estlandssvenska visrepertoaren på 1920- och 1930-talen i Estland och visornas koppling till den estlandssvenska identiteten.

Medlem i den estniska folkmusikgruppen Naised Köögis.

Har återupplivat de estlandssvenska traditionerna att spela tagelharpa.

Språklig balansgång

Med några få undantag har de flesta visor skrivits på högsvenska. I trakter där estniskan och svenskan levde sida vid sida i vardagen har vishäftena en tvåspråkig framtoning medan de visor som sjöngs i till exempel Rickul, Runö eller på Ormsö var nästan uteslutande på svenska. Trots att det fanns över 20 svenska folkskolor i Estland på 1920-talet existerade det ingen standardiserad svensk sångbok som skulle ha använts systematiskt i den lokala musikundervisningen.

– Folkhögskolan i Birkas på Nuckö hade en egen visbok, men den repertoaren är ganska högstämd och återger inte nödvändigtvis de folkkära visor som man sjöng i hemmen till vardags.

Enligt Joons lånade estlandssvenskarna ganska friskt såväl vistexter som melodier från Sverige och Svenskfinland. Joons har bland annat stött på visan "Slumrande toner" av österbottningen Alexander Slotte och en del längre folkvisor som har getts ut av föreningen Brage i Helsingfors i början av 1900-talet.

– Många visor handlar om kärleken till hembygden. Ibland bytte man ut någon strof här och där i en känd rikssvensk visa för att ge texten en lokal, estlandssvensk förankring. Till exempel "I Småland, Småland, Småland är man sälla dar" blev "På Rågö, Rågö, Rågö är man sälla dar", berättar Sofia.

Visan ”Slumrande toner” av österbottningen Alexander Slotte finns nedtecknad i en del av de estlandssvenska sånghäften som Sofia Joons har kommit över. Bild:

Modersmålets sång

En finlandssvensk sång som estlandssvenskarna tog till sina hjärtan är "Modersmålets sång" av Johan Hagfors. Strofen "i tusen sjöars land" byttes i och för sig ut mot formuleringen "i våra fäders land" för att motsvara den estniska verkligheten. Modersmålets sång ingick bland annat i repertoaren på den första estlandssvenska sångfesten som ordnades i Hapsal 1933.

De rikssvenska inslagen i vistraditionerna var många. Till exempel Sveriges nationalsång "Du gamla du fria" är nedtecknad i en lång rad estlandssvenska vishäften som användes på 1920- och 1930-talen. Enligt Joons har tidigare forskning av det estlandssvenska musikarvet på 1800-talet och början av 1900-talet fokuserat på det uråldriga och orubbade som kvarstod i den lokala musiken. De etnologer och folklorister som besökte de estniska svenskbygderna ville hitta spår av en "oförstörd" och konserverad svensk kultur.

– Man ville veta vad estlandssvenskarna hade tagit med sig från moderlandet. Den här inställningen ledde till att man till exempel dokumenterade de äldre koralerna noggrant, men nonchalerade de folkliga visorna eftersom de inte betraktades som lika värdefulla, berättar Joons.

Bygdeskalden Mats Ekman

På 1920-talet började en del forskare närma sig den samtida kulturen. Jakten på det lokala, hemvävda och autentiska musikarvet höjde bygdeskalden Mats Ekman i Rickul till skyarna. Hans visor fick stor spridning både när och fjärran. Ekman skrev på det lokala bygdemålet och hans dialektala texter var ofta skojfriska med en stor dos hembygdsromantik.

– Mats Ekmans dikter och visor publicerades, tack vare en utvandrad estlandssvensk kulturmecenat, av ett förlag i Göteborg. Den lokala kulturen tog alltså en omväg via Sverige innan visorna reciterades av lärarna i de svenska skolorna i Estland.

Många av Ekmans visor var vågade och pillemariska. En del texter innehöll sexuella anspelningar och andra skojade med det lokala prästerskapet. Även om Ekmans vågade visor slog rot i den levande vistraditionen kom de rikssvenska och finlandssvenska snapsvisorna aldrig att slå igenom i Svenskestland.

– De lokala nykterhetsföreningarna hade ett stort inflytande och de studentikosa traditionerna på svenska saknades. Största delen av estlandssvenskarna var vanliga bönder och fiskare, vars utbildning oftast bestod av folkskola och i vissa fall studier vid lantmannaskola.

Hur har de estlandssvenska visorna överlevt i dagens Estland?

– Det finns lokala musiker i Hapsal, Ormsö och Nuckö som har plockat upp estlandssvenska visor på dialekt i sin repertoar. Ibland uppmärksammar även de estniskspråkiga medierna dessa visor och lägger ut videoklipp på estlandssvenska sånger, säger Joons.

Det estlandssvenska musikarvet lever också vidare på regelbundet återkommande sångfester. Årets upplaga av den estlandssvenska sångfesten med hundratals sångare skulle ordnas vid biskopsborgen i Hapsal den 28 juni, men på grund av coronakrisen har festen ställts in.

Är du nyfiken på hur estlandssvenska låter?

Lyssna på Sofia Joons tolkning av den estlandssvenska visan "Kronprinsleiken" på https://www.youtube.com/watch?v=iBipV6vGDkQ

Visan berättar om Sveriges kronprins Gustaf VI Adolfs besök i Estland 1932.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Lahtismuseer erbjuder guldkantade skidminnen och radio- och tv-nostalgi

Mer läsning