Erövraren i Brunnsparken

I dag framstår Gunnar Björling självklart som en av de ledande svenska 1900-talspoeterna. Av sin samtid kallades han "Profeten", men motarbetades också hårt av tongivande litterära kretsar. Han var ensam och länge oförstådd trots den lilla krets av beundrare som omgav honom. Sent omsider har han nu fått en biografi. Fredrik Hertzbergs utmärkta bok vänder på många stenar. Den fogar samman vår splittrade kunskap om Björling till en helhet och fångar fint spänningarna och skönheten i hans liv och verk.

Sakprosa

Fredrik Hertzberg, "Mitt språk är ej i orden." Gunnar Björlings liv och verk. Ill.

Svenska litteratursällskapet i Finland 2018

Som ett monument står han där, omöjlig att kringgå, svår att närma sig. Gunnar Björling (1887–1960) är den originellaste av svenskspråkiga nittonhundratalspoeter. Om andra viktiga pionjärer, som Edith Södergran och Gunnar Ekelöf, importerade nya strömningar ur den europeiska modernismen och på ett personligt sätt tillämpade dem är det annorlunda med Björling. Så långt det är möjligt att tänka sig skapade han sig själv som diktare, och impulserna var mer intellektuella än skönlitterära.

Påfallande är att det tog så länge för honom att över huvud taget bli poet. Han började som filosof och prosaist, dessutom med svårigheter att över huvud taget uttrycka sig smidigt i skrift. Allt hos Björling drog ut på tiden. Han debuterade som trettiofemårig prosaist, genomgick ett slags ungdomsrevolt i fyrtioårsåldern när aforismen var hans viktigaste medium, fick ett förlag som femtioåring då han också genomförde ett radikalt stilbyte som poet, och började möta erkännande i sextioårsåldern. Under sina sista år var han mycket uppburen bland sina kolleger; den stora publiken nådde han aldrig. Som person var han däremot välkänd och legendomspunnen. Under politiseringen på 1960- och 70-talen uppmärksammades han igen mindre, och man kan säga att först hundraårsdagen 1987 innebar inledningen till en konsolidering av hans i dag självklara position inom den svenskspråkiga litteraturen.

Brist och överflöd

Och nu, strax före sin 131-årsdag får han äntligen en biografi, Fredrik Hertzbergs digra "Mitt språk är ej i orden." Gunnar Björlings liv och verk. Det är en utmärkt bok. Hertzberg har med flit och tålamod spårat och samlat vad som kan vetas om Björlings liv och med överblick och kontroll skapat en helhet av det. Samtidigt är boken en första grundkurs i Björlings tänkande som strävar efter att förbinda diktningen med livet och livsfilosofin. Att Björlings poetik och poetiska utveckling ägnas mindre utrymme är förståeligt: dels hade det gjort den redan omfångsrika boken helt ohanterlig, dels har andra skribenter kommenterat ämnet i givande studier.

Ett diktutkast på en cigarettask av märket Klubb 77, Björlings favorit. Han nedtecknade ofta diktutkast på sina cigarettaskar. Bild: SLS arkiv

Att biografera Björling är krävande, framför allt av två skäl. Dels materialsituationen, dels Björlings position i marginalen som skapade en mängd legender kring hans person, svåra att ta ställning till. Materialsituationen präglas av brist och överflöd. Björlings liv tudelas av en katastrof: den totala förstörelsen av hans lägenhet under det sista av de ryska bombardemangen i februari 1944. Björling var grafoman och sparade varje liten lapp han skrivit på. Hans liv, var hans uppfattning, var det skrivna. Inte bara böckerna, utan allt, alla manus och dokument, inklusive de berömda cigarrettaskarna med anteckningar som sedan blev dikter. Så när nu allt brann upp förlorade han tillfälligt fotfästet i tillvaron. Dessutom ställdes framtida biografer inför ett problem.

Men Björling hämtade sig snabbt och skrev vidare. Snart tornade "alperna" av manusblad åter upp sig i hans bostad. Och nu blir problemet för de efterkommande ett annat, överflödet. Björling var också en flitig brevskrivare vilket förstås kommer biografen till godo. Men det svindlar när man betänker mängden text som Hertzberg har tagit sig igenom. Dessutom hade Björling en usel handstil.

Utanförstående

Det andra problemet har att göra med Björlings samhällsposition. Han stod utanför, i varje mening. Han bodde ensam i ett litet krypin vid Brunnsparkens strand och hade aldrig ett förvärvsarbete utan levde av växlar och privata bidrag under största delen av sitt liv. Men det viktigaste skälet till utanförskapet var hans homosexualitet, ett brott under hela hans livstid och något han aldrig kunde tala om. Hans självbild, som kraftigt skiftade mellan förlitan på det värdefulla i livsgärningen och ett djupt självförakt anses ofta spegla det förakt och fördömande hans sexuella inriktning mötte.

Under många år var Björling dock aktiv i samhället på ett sätt som kontrasterar mot hans senare tillbakadragna liv. Han var aktiv socialist, deltog i kampen mot förryskningen, hörde efter att ha bytt politisk åskådning till den vita sidan under inbördeskriget. På tjugotalet flyttade fokus till det litterära livet med deltagande i de modernistiska manifestationerna och ett vidlyftigt krogliv i författares och konstnärers sällskap.

Allt detta har lett till ryktesspridning och olika föreställningar om viktiga händelser i hans liv fram till trettiotalet. Björling framstår då som en gåtfull skuggfigur i paritet med den svårbegripliga litteratur han skrev, helt annorlunda än den väldokumenterade ljusgestalt och naturdiktare vi känner från efterkrigstiden. Men det som tycks bestå under alla tider är det djupa intryck han gjorde på dem som träffade honom. Inte för intet kallades han för "Profeten" och jämfördes med Sokrates.

Hertzberg förhåller sig sakligt och avvaktande till dessa problem. Ofta redogör han för dem för att tvingas konstatera att något slutgiltigt svar på frågorna inte finns att få. Gissar gör han inte, liksom han inte heller försöker suggerera sina läsare ut på svag is. Hans inträngande materialstudier gör det möjligt att komplettera och berika uppfattningarna om Björlings relationer till älskade och vänner. Den tragiska ursituationen i Björlings liv utspelas då han sitter i sitt hem, tåligt väntande på att den unge man, ofta ett författarfrö, som han för tillfället ensidigt älskar ska titta in på besök.

Språkerövring

Vad är det då som i dag talar till oss hos Björling, vi som inte fick känna honom som person? Det finns fortfarande, trots att han inspirerat många senare poeter, ett drag av absolut fräschör och förnyelse hos honom. Att läsa Björling är att försöka erövra språket på nytt och det har kanske att göra med att skrivandet för honom själv var en erövrargärning. Orden kom inte lätt till honom. Det ser man på att hans text när han skriver i genrer vars regler han inte själv uppfunnit, ibland uttrycker sig mödosamt och rent av klumpigt. Till exempel då han i breven försöker förklara sin konst och filosofi lyckas han ofta mindre bra (och här har jag en invändning mot Hertzberg: han borde oftare i stället för att bara citera Björling också ha försökt förklara vad han menar).

Samtidigt är Björling en inspirationsförfattare som producerar ark efter ark av text som åtminstone i början av hans bana kan påminna om surrealisternas automatiska skrift. Fast då måste man minnas att Björling hade ägnat decennier av sitt liv åt filosofiska studier och hade en genomtänkt livsåskådning som finns under också de mest vildvuxna poetiska improvisationerna. Det är hans mest expansiva samling, Solgrönt från 1933, ett gott exempel på.

Kombinationen av flyt och mödosamhet tar Björling med sig när han mot slutet av 1930-talet omvandlar sin stil från maximalism till minimalism. Det resulterar i de sena dikterna som bygger på den speciella Björlinggrammatiken där varje enskilt ord ställs ut till begrundan (utmärkt analyserad av Anders Olsson i boken Att skriva dagen). Den stora poesin skapar genom sin musikalitet en omedelbar kroppslig respons hos läsaren och just detta är ett av Björlingdikternas mest typiska drag. Det gäller såväl de vältrande symfoniska språkmassorna på trettiotalet som de få, sparsmakade orden i femtiotalsdiktningen.

Till slut är det dags att ge ordet åt Björling själv. Fredrik Hertzberg avslutar sin fina biografi med följande vackra dikt, en lyrisk vilopunkt i kalabaliken som annars råder i Solgrönt:

Som tysta ljud går segel efter segel.

Men nattens kupa står

och lika öppet står det vida hav

och alla dagar släcker sig i morgonljusning.

Som ett ej slocknat

slår en livsvarm doft

genom mina lemmar

och min hand är full av tavlor att läsa

och nya hjärtan brinner.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08