Entusiastisk Weimarkavalkad

Lärdomsprovet i skådespelarkonst utgörs för denna skara av en diger kavalkad som betar av olika element i rask takt.Bild: Jonatan Sundström

Teaterhögskolans studerande presenterar ett lärdomsprov bestående av en diger kavalkad med ett experimentellt grepp, utan ett tydligt narrativ att luta sig mot.

Weimar - jakten på Zodiaken. På scenen: Wilhelm Enckell, Minni Gråhn, Kristofer Gummerus, Petra Heinänen, Tuuli Heinonen, Alexander Holmlund, Salla Loper, Sannah Nedergård, Alexander Wendelin, Klara Wenner Tångring, Ole Øwre. Regi: Anders Carlsson. Koreografi, scenografi och kostym: Andriana Seecker. Dramaturgi: Ilja Lehtinen (D), Per Ehrström (ED). Ljusdesign: June Horton-White (V). Ljudkonst och teknik: Derek Holzer (Aalto ARTS), Elina Pirinen, Henrik Heselius.

Weimar - jakten på Zodiaken är lärdomsprovet för de svenskspråkiga magisterstuderandena på Teaterhögskolans linje i skådespelarkonst. Då elva nya skådespelare med egna intressen, talanger och konstnärliga ambitioner ska få chansen att visa vad de går för både i grupp och som ensamma under strålkastaren blir resultatet oundvikligen en spräcklig helhet. Gruppen gör det inte heller lätt för sig då de väljer ett experimentellt grepp utan en säker narrativ struktur att luta sig mot. För mig som brukar uppskatta experimentell performanskonst i kortare, mer kondenserade bitar ter sig också längden, respektabla två timmar utan paus, som ambitiös. Men gruppen ror det hela i hamn genom kreativ entusiasm och en förmåga att överraska.

Upplägget är en tidsresa till Weimarrepubliken, detta kaos av frihet, dekadens, fattigdom, krigstrauma och frustration ur vars sjudande kittel Adolf Hitlers Tredje rike skulle komma att utveckla sig. Men performansen hyllar inte bara Bertolt Brecht utan också Kalle Anka, och plötsligt går karaktärsskådespelet upp i limningarna till förmån för metateater då Petra Heinänens dramaturg går fram som en furie på scenen och får sina medskådespelare att kräla och vrida sig som maskar. Hennes storslagna vredesutbrott skakar liv i åskådaren och fungerar som en ingång till en kommentar om de maktstrukturer som präglar skådespelarkonstnärens miljö.

Sedan går det raskt vidare: ett verk som ska fungera som arbetsprov över en mångsidig utbildning hinner inte dröja länge vid enskilda element. De olika elementen betas snabbt av för att gå över till nästa eller delvis återanvändas, som den imponerande stora ankfiguren som presenteras alldeles i början, för att sedan lämnas bortglömd i ett hörn då skådespelarna surfar vidare över scengolvet på dess brustna vingar.

Kavalkaden är lite ojämn och åskådaren hinner eventuellt tappa lite av intresset under de mer svårgreppbara avsnitten men det uppväcks varje gång på nytt. Till de klart bästa hör slutscenen med Alex Holmlunds isande monolog om Hitlers respektive dagens vision av tävlingssamhället inramad av en ryckig danskoreografi som tar ut den fulla potentialen ur skådespelarnas mängd och scenens skiftande dimensioner.

Otto Ekman Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00