Ensam ansvarig för hundratrettio barn

Det är helt oacceptabelt att ungefär 40 procent av kommunerna inte kan erbjuda tillräckligt stöd åt ett barn som far illa.

För tre år sedan skrev jag en kolumn om barnskyddets situation i landet. Då var jag med i en arbetsgrupp vars uppgift var att göra en utredning efter ett antal tragiska händelser som väckt både bestörtning och kritik. I kolumnen konstaterade jag att man kände empati för alla berörda. För socialarbetarna som ofta arbetar under hårt tryck med orimligt många klienter i komplicerade situationer. För föräldrarna, som ofta har bett om hjälp under en längre tid innan situationen urartat. Och allra mest för barnen, de små och utsatta eller desillusionerade och arga unga, som inte fått hjälp i tid. Rapporten utmynnade i en rad rekommendationer.

Förra torsdagen publicerades en rapport av Finlands kommunförbund. Enkäten om barnskyddet, som genomfördes i slutet av 2017, besvarades av 92 procent av alla aktörer som tillhandahåller barnskydd, och den täckte 96 procent av befolkningen. Först det som blivit bättre: möjligheterna för barnfamiljer att få hemtjänster har ökat, och möjligheten att få intensivt familjearbete har förbättrats i många kommuner.

Men på många andra punkter har situationen försämrats i jämförelse med tidigare undersökningar. Det har blivit svårare att få familjerådgivning och hjälp från psykvården. Också föräldrarnas möjligheter att få vård för missbruk har minskat. Och socialarbetarnas arbetssituation är ännu mera orimlig än tidigare. Så här skriver en socialarbetare (min översättning): "För närvarande är jag den enda socialarbetaren i min kommun … så jag har 130 barn på mitt ansvar. Nästa år går jag i pension, om jag orkar så länge. Hur man ämnar göra sedan vet jag inte."

I många kommuner är tjänster obesatta med inga behöriga sökande. Problemet är inte lätt att lösa. Socialarbetarna är högutbildade och motiverade. Men många byter till andra jobb då verkligheten realiseras – forskning har visat att socialarbetare i Finland är mera tyngda av sitt jobb än sina nordiska kolleger, och att situationen är värst inom barnskyddet. Problemet kan därför inte lösas enbart genom att utbilda fler socialarbetare, även om knappast något universitet skulle tacka nej till mera resurser. Det behövs en grundläggande förändring.

För närvarande pågår utvecklingsprojekt i många kommuner, och erfarenheter visar att i kommuner där man satsat på att utveckla barnskyddet och erbjudit familjer hjälp i ett tidigt skede minskar antalet barn som behöver omhändertas, och därmed kostnaderna för barnskyddet. Situationen är inte dålig överallt, men det är helt oacceptabelt att ungefär 40 procent av kommunerna inte kan erbjuda tillräckligt stöd åt ett barn som far illa. Inför social- och hälsovårdsreformen bör barnskyddet högprioriteras – lågprioriteringen har pågått ända sedan mitten av 1990-talet. Effekterna går att utläsa ur all tillgänglig statistik. Då barn inte får den omsorg de behöver påverkar det hela deras framtid, med sämre inlärningsresultat, risk för mentala problem och utslagning från arbetsmarknaden som följd.

Mirjam Kalland professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46