Enkelt om eugenik

Marjo Levlins Dividual Individual är ett viktigt och pedagogiskt verk som gärna hade fått gå ett steg längre och ifrågasätta mera.

Marjo Levlin: Dividual Individual. Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till den 20.5.

Marjo Levlins video behandlar den del av vår nordiska samtidshistoria som är vår värsta skamfläck, nämligen den så kallade rasbiologin. Denna pseudovetenskap var sprungen dels ur vild rasism, dels ur ett febrigt behov att hitta på sätt att vetenskapligt kategorisera precis allt, och studerades som känt av fina herrar i Uppsala vars akademiska karriärer gick ut på att mäta människoskallar i tusental och dagdrömma om tvångssterilisationer.

Det är konsten och kulturen vi har att tacka för att eugenikens historia i dag är vida känd – i Finland har till exempel konstnärerna Minna Henriksson och Sasha Huber på var sitt håll behandlat ämnet. Levlin sällar sig till dessa med sin resumerande film som ger en översikt över fenomenet eugenik och som sätter fokus på finlandssvensk delaktighet under 1900-talets första decennier. Bland annat sätts Folkhälsan samt genetikprofessorn Harry Federley (även verksam som samfundets ordförande) under lupp.

Noggrann research

Ett gediget bakgrundsarbete präglar Dividual Individual, vars centrala del är manuset som läses upp av en mjuk berättarröst (Levlin själv). Precis som i en klassisk tv-dokumentär är det i ljudspåret som den konkreta informationen finns, medan bilderna fungerar som illustration. En till synes oändlig kavalkad svartvita porträtt föreställandes finländare som "undersökts" av rasbiologerna varvas med videosnuttar i vilka fjärilar fladdrar – en referens till Federley, som ursprungligen var zoolog och även forskade i fjärilar.

Tekniskt sett är Levlins videoinstallation och tillika historiska dokumentär på Galleri Sinne ett jättearbete, både i arbetsmängd och i skala. Det annars så vita galleriet är förvandlat till en dunkel biograf och är oigenkännligt – förhoppningsvis kommer flera konstnärer i framtiden att utnyttja detta sätt att använda utrymmet, för filmupplevelsen är mäktig. Ur mörkret materialiserar sig fem stora skärmar på vilka filmen projiceras, med ett videospår per skärm. Det mittersta videospåret dominerar, och de bägge skärmarna på vardera sidan ackompanjerar och broderar ut, tillför estetiska lager. Blicken tvingas flacka en del mellan skärmarna, men helheten är välkoreograferad och tittarupplevelsen därmed relativt rofylld.

Innehållet är pedagogiskt, intressant, och allmänbildande. Manusets uppbyggnad är klassiskt och lätt att följa; helt och hållet kronologiskt uppbyggt för att skapa en berättelse. Levlin drar detta till sin spets genom att börja det hela med orden "Det var en gång...". Men fungerar det med sagogrepp när ämnet är något så allvarligt? Berättarrösten backas upp av ett välgjort ljudspår planerat av Johanna Storm, som tillför en lite väl teatralisk atmosfär i sin stundvis klichéartade kusliga melankoli som tycks säga "voj nej, vad ledsamt att detta hände!".

Det mest problematiska ligger dock i Levlins användning av rasbiologernas terminologi, som genomgående används utan kommentarer eller historisk kontextualisering. Till exempel "sinnesslöhet" eller "rasrenhet". Det är frustrerande att höra orden användas som om de vore fortsatt använda och odramatiska begrepp. Givetvis förstår varje människa vad som avses och att Levlins uppsåt är gott, men ifrågasättande och dissekerande på ett djupare plan hade varit välkommet. Det hade varit mera givande att inte behöva höra den nordiska eugenikens historia berättas med de eufemismer som rasbiologerna själva hittat på.

Och när det i utställningstexten står om "ett vetenskapligt rasbiologiskt verktyg, ett skallindex" finns det inga citattecken, ingen kommentar. Antagligen förutsätts det att galleriets besökare ska vara fullständigt införstådda med att allt som refereras till är strunt, men det känns ändå underligt.

Vad gäller det visuella delar det definitivt också åsikterna. Att göra ett verk om institutionell rasism till något som visuellt är nätt och sött är ett kontroversiellt val. Det kan dessutom tyckas att Federleys fjärilsintresse inte lyfts fram heller tillräckligt mycket för att få fjärilstematiken att kännas logisk. Å andra sidan vågar Levlin kombinera berättelsen om en vidrig akademisk elit med ett otippat bildmaterial.

Som helhet är Dividual Individual ett viktigt verk. Levlin har dessutom själv stått för regi, manus, foto, klipp och berättarröst, vilket är en imponerande bedrift. Trots att dokumentären kunde ha dekonstruerat eugeniken i större utsträckning är den i sin nuvarande form en viktig film som även fyller en pedagogisk funktion. Definitivt sevärd.

Helen Korpak

Genominformation förutspås ge bättre hälsa – men vad är ett genom egentligen?

Människans arvsmassa, hennes genom, är som ett bibliotek med oerhört mycket information. Därför väntas genominformation ge svar på många frågor om sjukdomar. 23.5.2018 - 00.00