Englund med kärlek och smak

Spelade farfar. För Einar Englunds sondotter Meri Englund är violinkonserten från 1981 naturligtvis ett kärt partitur, som hon förverkligade med all tänkbar lyrisk känsla och smak i Tapiolasalen på lördagen. Bild: Ksf Media

Tapiola Sinfonietta hittade inte riktigt hem i Einar Englunds 80-talsverk.

Tapiola Sinfonietta

Dirigent: Mario Venzago. Solist: Meri Englund, violin. Schönberg, Englund, Schumann.

I Tapiolasalen 3.12.

Einar Englunds betydelse för den finländska musikhistorien kan inte överskattas, men den oerhörda drive han hade på 1940- och 50-talet och, efter 60-talspausen, ännu en god bit in på 70-talet avtog betydligt i intensitet på 80-talet. Den 1981 skrivna violinkonserten når heller inte upp till samma angelägenhetsnivå som, exempelvis, den några år tidigare tillkomna fjärde symfonin samt andra pianokonserten.

Det känns onekligen som hade han drabbats av en viss brist på fruktbara idéer och violinkonsertens största problem är, eftersom såväl genren som den englundska estetiken i sig bygger på melodins makt, melodikens relativa anonymitet. Styckets mottotema (Giss-Fiss-G-D-E) doftar starkt av Kokkonen, medan vi i övrigt möts av en proffsigt designad men mestadels förutsägbart fritonal och eklektiskt färgad neoklassicism.

För sondottern Meri Englund är detta självfallet ett kärt partitur, som hon även förverkligade med all tänkbar lyrisk känsla och smak. Att helhetsdurationen drog ut betydligt över den på Benjamin Schmids nyligen utkomna Ondineinspelning handlade i mångt och mycket om att Englund hade ett mer meditativt grepp om yttersatsernas solokadenser.

Omotiverade rubateringar

Härtill kändes det som om Tapiola Sinfoniettas i vanliga fall så inspirerande dirigentpartner Mario Venzago inte var helt och hållet hemmastadd i Englunds partitur och orkestersatsen saknade stundtals såväl den behövliga lyriska transparensen som den rytmiska intensiteten.

Till råga på allt lyckades Venzago nästintill förstöra Schumanns bästa symfoni, nr 3 "Rheinische", med fullkomligt omotiverade rubaton och även i övrigt långsökta tolkningsmässiga lösningar, som i framför allt första och sista satsen hejdade det naturliga tonflödet. När även de i just detta verk så oerhört viktiga valthornen stycket igenom höll en förbluffande låg profil uteblev tyvärr den inbyggda euforin mer eller mindre totalt.

Bäst lyckades Venzago och hans ensemble i Arnold Schönbergs härligt emotionella, på tröskeln till den fritt formulerade tonaliteten balanserande första kammarsymfoni och här kom var och en av de femton musikerna optimalt till sin rätt under Venzagos lika inspirerade som detaljinriktade ledning.

Mats Liljeroos Musikkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46