Oscar Bianchi låter arg och energisk

Gästtonsättare. Oscar Bianchi presenterades med tre verk för Musikhuspubliken i måndags. Bild: Pressbild

Italiensk-schweiziska kompositören Oscar Bianchi – född 1975 i Milano – var föremål för Uusinta Ensembles porträttkonsert på Musikhuset i måndags.

Partendo. Musik av Oscar Bianchi och Max Savikangas. Uusinta Ensemble, dirigent Jószef Hárs. Klang-konsertserien, Musikhuset, Cameratasalen 8.2.

Oscar Bianchis aktier står relativt högt i kurs på marknaden för samtida konstmusik just nu. Om han hittills skrivit för franska radioorkestern, Deutsche Symphonie Orchester, Ensemble Modern, Klangforum Wien och ett antal motsvarande ensembler, jobbar han nu med beställningar för till exempel Gewandhausorkestern och Bayerska radioorkestern. Måndagens konsert med Uusinta-ensemblen på Musikhuset presenterade främst hans kammarmusik.

Solokontrabasstycket Docile ascesa (2014) framstod som helt intressant i Aapo Juutilainens tolkning. Musiken blir kanske inte bättre av att solisten till stora delar får spela på lådan i stället för strängarna, men här känns det som om tonsättaren hittat ett rytmiskt-klangligt koncept som fungerar.

Zaffiro (2005) för basflöjt, barytonsaxofon, gitarr och altviolin opererar till stora delar med enskilda långa toner som framförs med originella spelsätt. Om stycket är avhållsamt i början tilltar intensiteten och mot slutet är texturen redan rätt yvig.

Kvällens största stycke var Partendo (Avfärden) skrivet i fjol, på gemensam beställning av Uusinta-ensemblen Les Amplitudes-festivalen och Moskvabaserade Studio for New Music. Det roligaste är att få se när musikerna letar fram nya ljudvärldar med instrument som plexiglas, foliepapper och megafoner. Daniel Gloger är en arg, nervös och hysterisk kontratenorsolist som får nyckfulla utbrott på nonsensspråk. Stycket lugnar sig dock när Bianchi tar till klichéer och pastischer på postmodernistiskt vis mot slutet.

Minst lika stor behållning som av Bianchis musik fick jag denna gång av Max Savikangas uruppförda Azonal (icke-zonal), färdigställt i år. Stycket på tjugo minuter kan liknas vid en altviolinkonsert skriven för rätt stor ensemble, men utan slagverk. Icke desto mindre är musiken rytmisk, energisk och upphetsande, och för en stund känns det som om det här är första stycket av Savikangas som jag gillat (han har kanske blivit medelålders och mera balanserad, jag har vant mig vid det han skriver). Här verkar Savikangas ha hittat en balans mellan det rufsiga, karga, Lachenmann-aktiga knastrandet och mera konventionella element; det elegiska mellanavsnittet verkar överraskande hylla någon tonsättare på Sallinen–Rautavaara–Englund-axeln.

Uusinta-musikerna spelade mestadels entusiastiskt under Jószef Hárs ledning, medan Savikangas egen solistinsats var i en klass för sig.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning