Endast fåfänga skäl att söka privat vård

Det stora flertalet som tjänar mindre än 5 000 euro i månaden har inte råd med att betala privat sjukvård för allvarliga sjukdomar ens om de belånar huset till taket.

Jag är läkare, enligt somliga en dålig sådan, för många lagom och för andra bland de bättre.

Det är inte på något sätt förenligt med jämlikhet och fri konkurrens att utbildning till vissa yrken begränsas för att upprätthålla lönenivån genom konstgjord brist på till exempel läkare och advokater. Det ska inte finnas "skyddade verkstäder" för vissa yrken där man tillåts välja vilka som ska få hjälp och grundat på hur mycket de bidrar till den egna lönen, något som är ofrånkomligt i privat verksamhet.

Det finns ett överflöd av passande människor till alla yrken med förmåga att se arbetslivet som ett kall och inte som en väg till att få bättre trygghet och ekonomi än andra.

Jag fick under vintern egen erfarenhet av att hälsostationens vård inte fungerar som den borde. Skälet är som jag ser det att motivera människor till att spendera pengar på att gå privat, förbi köer, en väg som om det är eller blir något allvarligt ändå kommer att sluta i den offentliga sjukvården.

I mitt fall innebar vägen via hälsostationen en fyra månaders fördröjning av rätt diagnos, vilket varit tråkigt om det visat sig vara allvarligt. Av min fru och kollegor fick jag rådet att gå privat vilket jag vägrar då jag inte, för att jag har råd, ska ha rätt till bättre vård än den fjärdedel av befolkningen som lever nära existensminimum. Jag betalar hellre högre skatt för jämlik vård för alla. Alla ska ha rätt att få den snabbaste och den bästa behandlingen som finns av den offentliga sektorn, av tillräckligt många läkare vilka liksom poliser, sjukskötare och de flesta andra kan gå till arbetet med fast månadslön. Endast fåfänga får vara skälet till att söka privat vård. Ska min utbildning få vara ett skäl till att jag godkänner att det finns en huvudingång till vården där jag borde gå och inte köksvägen via hälsostationen som majoriteten?

Det stora flertalet som tjänar mindre än 5 000 euro i månaden har inte råd med att betala privat sjukvård för allvarliga sjukdomar ens om de belånar huset till taket. Ojämlikt är att åtskilliga tusenlappar, kontant eller i försäkringspremier, oftast slösade på triviala åkommor kan minska kötider, ge specialläkartjänster och hitta allvarliga sjukdomar tidigare än det låter sig göras på hälsocentralerna, där läkarnas av resursbrist orsakade arbetsbelastning minskar tillfredsställelsen med kallet och lockar till strävande efter högre inkomst.

Om jag med min erfarenhet som läkare inte kan motivera min egenläkare på hälsostationen till behövlig undersökning utan att denne hänvisar till en riktlinje att remiss till en specialist kan skrivas först efter en månad, till en kötid på tre månader, och ändå medger att den kan vara nyttig att göra på en gång, privat, hur ska då någon annan kunna förvänta sig rätt vård som det är nu?

Jag arbetar på Helsingfors och Nylands sjukhus och till min förvåning erbjöd sig företagshälsovården att skriva betalningsförbindelse till en privat läkarstation för tre besök, med förbehållet att eventuell fortsatt vård och undersökningar ändå skulle bli inom den offentliga sektorn. Vilken annan förklaring till omvägen än möjliggjord girighet?

Ingenting i social- och hälsovårdsreformen kommer att göra sjukvården bättre, bara dyrare och än mer ojämlik. Valfriheten som patientsedlarna förespeglar tar slut lika fort som pengarna i plånboken.

För övrigt anser jag att allt meningsfullt i livet, vård, medicin, skolning, bankväsende, infrastruktur med mera ska betalas med skatt, lönerna vara jämlika och inga avgifter ska finnas.

Andrej Rados Helsingfors

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33