En väv av kaos och grymhet

1947 var ett betydelsedigert år; för palestinierna och judarna, för indierna och pakistanierna, för nazismens fortlevnad. Elisabeth Åsbrinks nya bok är tät av fakta och problematiker.

SAKPROSA

Elisabeth Åsbrink

1947

Natur & Kultur 2016

Idén till Elisabeth Åsbrinks 1947 är briljant, utförandet beundransvärt. Boken, en lång, faktaspäckad essä eller ett collage av miniatyressäer, granskar vad som hände i världen år 1947 med fokus på de politiska besluten och deras följder, men också med ett öga på kulturlivet. Ekonomin däremot får mindre uppmärksamhet, av uppenbara skäl. Redan nu är textväven tät av fakta och problematiker.

1947 är ett betydelsedigert år: efterdyning av kriget, tröskel till fredstiden. Inte bara ska nazismens arv desarmeras, också upplösningen av det kolonialistiska arvet borde på något sätt hanteras. Som de viktigaste processerna framstår förberedelserna för Israels grundande och Indiens och Pakistans självständighet. I bägge fallen har britterna en central roll och bägge leder till en fortfarande pågående serie av katastrofer. Och det är kanske 1947:s mest slående påminnelse: hur mycket händelserna då fortfarande påverkar det som händer i världen nu, varje dag. Inte utan skäl citeras William Faulkner: "The past is never dead. It's not even past."

Ingen vill veta av judarna

Mycket av vad boken berättar om är chockerande, en månadsvis framskridande kalender av våld, likgiltighet, ondska och grymhet. Ett spår följer de judiska före detta koncentrationslägerfångarnas väg, de som inte vill återvända till bödlarna i sina före detta hemländer. Ingen vill veta av dem. I Polen, Ungern och Rumänien utbryter pogromer. USA och England vägrar öppna sina gränser och i augusti utbryter upplopp i många brittiska städer. Som svar på den judiska terrorn i Palestina som kostat två brittiska sergeanter livet misshandlas judar och judisk egendom förstörs. En stark, prosionistisk opinion i väst vill att det palestinska folket ska sona Förintelsen genom att avstå från sin jord men britterna går emot den.

Åsbrink följer den FN-kommitté som ska lösa Israelfrågan men aldrig når någon enighet medan de judiska terroristerna dödar palestinier och judarna som tidigare suttit i nazisternas läger nu förvaras i nya läger.

Ett annat spår genom boken följer de överlevande nazisternas och fascisternas nyorganisation under ledning av svensken Per Engdahl. De arbetar, delvis med västmakternas goda minne, för att smuggla ut likasinnade. Främst skickas de till Argentina, där president Peron tar emot med öppna armar. Snart har de ett nätverk över världen och är åter politiskt verksamma. Redan 1950 kommer en stor, öppen fascistkonferens att hållas i Rom. Mellan arabledarna, som inte vill ha en judisk stat i Palestina, och fascisterna förnyas de gamla antisemitistiska banden från Hitlertiden. Och i Egypten arbetar Hassan al-Banna för en organisation han grundat vars namn är Muslimska brödraskapet och avsikt att sprida politisk islam.

Indien delas, folkmordet blir begrepp

Samtidigt, på annan plats: Indiens siste vicekung, lord Mountbatten, har bråttom att avsluta den brittiska koloniala närvaron eftersom han vill hem igen. På några månader gör han tillsammans med landets ledare Nehru, Gandhi och Jinnah upp planen för att dela Indien mellan hinduer och muslimer. Sen reser han iväg, kvarlämnande utrensningar och folkförflyttningar, upplopp och krig. Detta är det återkommande mönstret i 1947: politiska ledare som av inkompetens, maktlystnad eller övermäktigt svåra omständigheter misslyckas med att fatta goda beslut varvid följderna blir fruktansvärda lidanden för de vanliga, maktlösa människorna. Samtidigt som dessa vanliga människor gång efter annan visar sig vara potentiella lynchmobbar.

Mycket mera har Åsbrink att berätta om. I Tyskland pågår Nürnbergrättegångarna samtidigt som befolkningen försöker skapa sig ett nytt liv bland ruinerna. USA beslutar om Marshallhjälpen samtidigt som Sovjetunionens grannländer gradvis drivs in i realsocialismen. Inom kulturlivet följer hon bland annat Simone de Beauvoir, Thelonius Monk och de tyska författarna i Gruppe 47.

En av bokens mest udda gestalter är juristen Raphael Lemkin som offrar hela sitt liv för att göra begreppet folkmord till ett internationellt erkänt brott.

Barn vars liv slås sönder

Men det ligger i bokens själva natur att den inte kan refereras, liksom att den är långt ifrån komplett. Dess drabbande styrka kommer sig just av allt som passerar förbi, alla händelser och teman som tangerar vandra, förklarar varandra eller framstår som oförklarliga. Hela den mångfald som är världspolitiken men också alla människor liv, de som tvingas reda sig bäst de kan under vidriga omständigheter. Och mitt i boken, som dess personliga hjärta, finns berättelsen om Elisabeth Åsbrinks egen pappa – en liten judisk pojke som överlevde Förintelsen och skickades kors och tvärs genom Europa innan han fick ett liv i Sverige. Och vars öde upprepas varje dag i alla de barn vars liv slås sönder av krigen som pågår omkring oss.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00