Juha Itkonen: En världsmedborgare

Också i Finland är vi, av rädsla för ett världsmedborgarskap som har glidit oss ur händerna, på väg att störta oss själva i rena galenskapen, skriver Juha Itkonen efter sitt Amerikabesök.

Jag besökte Amerika. Först åkte jag till Iowa och förundrade mig över starten på presidentvalscirkusen, därefter Chicago och Detroit. Min sista kväll fördrev jag med att titta på Super Bowl i den hårt drabbade bilindustristaden.

Matchen var inte särskilt märkvärdig men största delen av tv-tittarna följer evenemanget framför allt tack vare reklamen och showen i halvtid. Huvudstjärna detta år var engelska Coldplay som dock hamnade i skuggan av Beyoncé som egentligen hade en biroll. Den mest minnesvärda detaljen i Coldplays uppträdande var texten på solisten Chris Martins T-tröja: Global Citizen.

Just då föreföll den till och med banal. På stadions gröna gräsplan fanns hundratals barn av olika ras, klädda i glada färger som fungerade som assistenter till showen. Den kaliforniska solen lyste. Klart att vi alla var världsmedborgare.

Först efteråt började jag fundera på hur radikalt ett sådant här budskap faktiskt är år 2016. Världsmedborgarskap är inte på modet. På olika håll i världen tror folk tvärtom förvånansvärt ihärdigt på att tanken på ett världsmedborgarskap har skuffat in oss i den ångest vi uppenbarligen för tillfället befinner oss i.

Tidens melodi var speciellt skrämmande i USA. Jag besökte tre republikanska kandidaters valtillfällen – Donald Trumps, Ted Cruz och Marco Rubios. Tyngdpunkterna och graden av oförskämdhet varierade men budskapen var snarlika. Den övriga världen driver med USA. Amerikanarna ska ta hand om enbart sina egna medborgare och sin egen förmögenhet. Detta komprimeras i sex ord: stäng gränserna och ge hit pengarna.

Också i Finland är vi, av rädsla för ett världsmedborgarskap som har glidit oss ur händerna, på väg att störta oss själva i rena galenskapen.

Atmosfären är likadan på den här sidan Atlanten. Flyktingströmmen som överrumplat Europa skulle gå att reglera med gemensamma åtgärder men såväl förmågan som den politiska viljan verkar saknas. När nationalstaterna lyhört lyssnar på sina ängsliga medborgare och prioriterar sina egna kortsiktiga förmåner verkar det som om hela den Europeiska unionen saknar värde.

Också i Finland är vi, av rädsla för ett världsmedborgarskap som har glidit oss ur händerna, på väg att störta oss själva i rena galenskapen. Inrikesministeriet förbereder nu en ändring i utlänningslagen med målet att få strängare regler för familjeåterförening. En person som beviljats uppehållstillstånd i Finland och som vill förenas med sin familj måste i fortsättningen ha högre lön än genomsnittsfinländaren för att en återförening ska vara möjlig.

Detta är grymt men vansinnigast av allt är att detta skulle gälla även finländska medborgare. Till exempel en ung, superbegåvad finländare som studerar kärnfysik vid Harvard och där träffar en superbegåvad kinesisk student som han gifter sig med. Paret kan inte ens teoretiskt bosätta sig i Finland eftersom inkomsterna för studerande i det här skedet inte är tillräckliga för att överskrida den inkomstgräns som krävs. Finns det ett mer uppfinningsrikt system att göra sig av med internationellt kunnande för det här lilla landet?

Världen har krympt. Vi är allt hårdare sammanlänkade med varandra. Det orsakar problem men lösningen kan inte vara en återgång till nationalism. Det har vi testat och det fungerar inte. Följderna är förtvining, konflikter och slutligen krig. Jag tackar ja till ett världsmedborgarpass.

Texten är översatt från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00