En värdefull förlust - på många sätt

Bild: Jussi Nukari

Lite avslaget blev det trots att gruppsegern sannolikt är den främsta bedriften ett herrlandslag mäktat med i modern tid. Svårt för professionella idrottare att stämma upp till segerfest då man precis förlorat en kvalmatch. Segerfesten med supportrarna blev inte heller lika euforisk som i Tammerfors månaden innan.

Så fungerar människans psyke. Har man, beroende på ålder, i 15-20 år spelat och tränat med endast seger för ögonen är det inte alldeles enkelt att slå på autopiloten och börja fira ett nederlag. Stämningen, eller snarare avsaknaden av den på Olympiastadion i Aten, bidrog säkert också till. Jag förstod snabbt varför min pålitlige chaffis Andreas inte tänkte särskilt höga tankar om stadion i de norra delarna av miljonstaden. Den lämpar sig inte särskilt bra för fotboll. I synnerhet inte med på sin höjd 5000 åskådare på plats. Med en kapacitet på uppemot 70 000 blir upplevelsen lika oförglömlig som annandag jul på Ideapark eller Hoplop.

20-30 minuter efter match var minerna redan betydligt gladare. Förlusten grämde inte alls och som ständige spjuvern Lukas Hradecky sa: Motståndarna har fortfarande inte fått hål på oss i detta kval.

Mot Ungern på söndag har man råd att släppa in hur många som helst men det lär knappast hända. Yrkesstoltheten och sammanhållningen är på en sådan nivå att ett magplask inte är att vänta. Däremot är det ingen högoddsare att spelare som inte lirat så mycket får axla ansvar mot pustans söner. Jesse Joronen, Petteri Forsell, Fredrik Jensen och Simon Skrabb borde vara högaktuella för start på Groupama Arena.

Nästa kval väntar 2019. Då blir konkurrensen oundvikligen tuffare. Samtidigt befinner sig Finland i den lyckliga situationen att laget hur det än går, via playoff i Nations League, får en chans att knipa en biljett till EM 2020. En turnering Uefa och Fifa dessvärre gjort allt i sin makt för att urvattna till samma nivå som den bästa eller värsta, beroende på smaken, broccoli som serveras som tillbehör till den obligatoriska söndagssteken på den engelska landsbygden.

Fast med tanke på alla motgångar finsk fotboll genomgått känns egentligen just den aspekten tämligen ovidkommande. EM vore oerhört stort om så Finland skulle tvingas spela samtliga gruppmatcher i Baku.

Med tanke på åldersstrukturen ser framtiden hyfsat lovande ut. Tolv spelare i truppen i Aten var 25 år eller yngre och bland dem finns många pärlor som lär bli betydligt bättre med åren. Glen Kamara, Fredrik Jensen, Simon Skrabb och Jasse Tuominen för att nämna några. Kamara var väl snudd på bäst i Finland igen och det är märkligt om inte någon större klubb snart köper loss honom från Dundee. Så bra och mogen är han nämligen i sitt spel.

Lukas Hradecky kan stå i tio år till och om han skadar sig finns utmärkta Joronen att tillgå.

På minussidan måste man lista avsaknaden av både bredd och spets. Nu har Finland i viss mån haft tur och sluppit större mängder skador samtidigt. Två-tre bortfall klarar Finland, efter det börjar kvaliteten lida. Då dessutom en del nyckelspelare tackat för sig är bredden ett ännu större problem än tidigare. Joel Pohjanpalos framfusighet skulle behövas. Leverkusenproffset är en annorlunda spelartyp än Teemu Pukki och tillräckligt bra och klinisk för att göra en skillnad också mot bra lag. Hoppas han skulle få ordning på de trilskande fötter som gjort att hans utveckling stannat upp i Bundesliga.

Sammanhållningen har, med all rätt, prisats och en stark lagmoral och en klar spelidé minskar det rent kvalitativa avstånd som på pappret är odiskutabelt då man spelarmässigt jämför Finland med många nationer i Europa. Tryggheten är på en hög nivå och någon panik utbröt inte under de sista minuterna. Undrar hur det skulle ha sett ut under Baxter, Paatelainen eller Backe? Eller vänta, jag vill inte veta. De hemska minnesbilderna dyker snabbt upp på näthinnan.

Gruppsegern var värd en dryg miljon euro i extra och knappast på förhand budgeterade intäkter för bollförbundet. Alla pengar är välkomna, i synnerhet som intäkterna minskat på grund av den långa exilen från Olympiastadion.

Jonas von Wendt Reporter

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning