En vardagens koral om smärta och sorg

Det förflutna återuppsöks. Casey Affleck i Kenneth Lonergans Manchester by the Sea.Bild: Claire Folger

DRAMA

Manchester by the Sea

Manus och regi: Kenneth Lonergan. Foto: Jody Lee Lipes. Musik: Lesley Barber. I rollerna: Casey Affleck, Lucas Hedges, Kyle Chandler, Michelle Williams.

Boston och Massachusetts har under det nya seklet bidragit med många atmosfäriska miljöer i amerikansk film. Man kunde nämna verk som Mystic River, Gone Baby Gone, The Fighter och The Departed. Ett fängslande och stämningfullt bidrag är också Kenneth Lonergans Manchester by the Sea med en titel som anspelar på den lilla kuststaden i Essex Conty, Massachusetts.

Detta är regissören Kenneth Lonergans tredje regiuppgift men You Can Count On Me (2000) och Margaret (2011) dök aldrig upp på våra biografer. På hans konto som manusförfattare noterar man filmer som Harold Ramis Analyze This och Martin Scorseses Gangs of New York.

Miljön i Manchester by the Sea må vara fint utmejslad men ännu mer handlar det om känslor, om undertryckta och outtalade känslor som gradvis nystas upp under filmens gång och den berättarstruktur som inte följer ett lineärt mönster.

I Quincy, Boston, jobbar Lee Chandler (Casey Affleck) som gårdskarl och fastighetsskötare för diverse uppgifter. Hans liv verkar ganska tomt och torftigt, men trots att han till sin natur verkar timid kan en kväll på krogen sluta med handgemäng.

Så kommer ett telefonsamtal och Lee får höra att hans äldre broder Joe (Kyle Chandler) drabbats av ett allvarligt hjärtfel. När han anländer till platsen är det redan för sent. I återblickar har vi hunnit se de båda bröderna under soliga sommardagar på Joes fiskebåt tillsammans med Joes son Patrick. Och orten är just småstaden Manchester by the Sea, en gång också Lees hemort.

Patrick (Lucas Hedges) är nu 16 år och till sin förvåning får Lee höra att brodern utnämnt honom till sonens förmyndare. Modern hade redan tidigare försvunnit ur bilden. Arrangemangen innebär att Lee måste stanna på orten en längre tid. Det innebär också att minnena och det förflutans spöken återvänder. Lee var delvis ansvarig för den förödande brand som ledde till att hans tre barn omkom i lågorna och till skilsmässa från hustrun Randi (Michelle Williams).

Trots drag av tung och mörk historia står Kenneth Lonergans regi för en vardaglighet, lätthet och luftighet. Ja, till och med med inslag av humor som i många scener mellan Lee och den självupptagna tonåringen Patrick som lever i sin värld med flickor och sport. Ett mer smärtsamt möte är Lees sammanstrålande med sin före detta hustru Randi.

Casey Affleck är ypperlig som Lee, mannen som lågmält och dämpat försöker handskas med sitt traumatiska förflutna. En person som drabbats av ett inre jordskred men som gör sitt bästa för att dölja det utåt.

Sorg, smärta men också hopp och någon form av förlösning. I filmen är det mestadels vinter i nutid och sommar i tillbakablickarna. Men de mörka skuggorna står aldrig för en nattsvart uppgivenhet like lite som filmen är förankrad i melodramen även om den kunde ha varit det. Även det råa blandas ofta med en hjärtlig ton. Filmens styrka är sättet på vilken den helt sömfritt förenar olika emotionella skikt, att låta tystnaden tala och ge det oartikulerade en djupare artikulerad innebörd. Och visst är Casey Affleck filmens ankare och själ.

Hans Sundström Reporter, filmkritiker