En vals dämpade hungern i svältens S:t Petersburg

Bland farmors, Kerstin Eklundhs, efterlämnade papper hittade Riko Eklundh en bunt handskrivna minnen från revolutionens S:t Petersburg. Bild: Cata Portin

Kerstin Eklundh uthärdade svälten och oron i revolutionens S:t Petersburg. Nu har hennes minnen bearbetats för radio.

Den 31 januari 1918 gifter sig Kerstin Furuhjelm och Lars Eklundh i Helsingfors. Bröllopet ackompanjeras av skottlossning från det pågående inbördeskriget.

Drygt tre veckor senare anträder paret Eklundh resan mot svärföräldrarnas hem, Mohovaja 14 i revolutionens S:t Petersburg.

På perrongen i Helsingfors slutade Radioteaterns dramatisering av Kerstin Eklundhs memoarer från barn- och ungdomen. Dramatiseringen, med namnet Flickan ska uppleva historia, förverkligades med hjälp av Kerstin Eklundhs sonson, skådespelaren Riko Eklundh, och sändes 2000. De 15 avsnitten finns på Yle Arenan.

Nu är det dags för fortsättningen. Av en slump hittade Riko Eklundh nyligen en samling dokument i en gammal låda från sin farmors dödsbo. Samlingen bestod av nedtecknade minnen från den kaotiska våren 1918 i S:t Petersburg, han kände igen handstilen, började läsa och blev fascinerad.

– Det är så intressant att notera hur farmor försöker hålla fast vid sitt normala liv, vad som än händer. Å ena sidan rapporterar hon om skottlossning och mord och hästar som faller ihop på gatan men i nästa andetag prisar hon våningen som är förtjusande.

Enligt planerna skulle Kerstin och Lars Eklundh bara göra ett uppehåll i S:t Petersburg. Den egentliga destinationen var staden Gurjeff i nuvarande Kazakstan där Lars Eklundh arbetade på oljebolaget Ural Caspian Oil Company, vars högsta chef var hans far, Gustaf Eklundh.

Revolutionen kom emellan och paret Eklundh samt far och svärfar Gustav Eklundh blev kvar i S:t Petersburg – en stad präglad av svält, kaos och smuts.

– Under de första sex veckorna höll farmor och farfar daglig kontakt med släkten i Finland. Posten fungerade och Kerstin skrev dagligen brev hem till Helsingfors utan att veta om de kom fram, Men sedan var det stopp och ryktesspridningen tog fart, berättar Riko Eklundh.

– En dag fick farmor och farfar höra att hela Skatudden hade sprängts i luften. Att det inte stämde klarnade först när de återvände till Helsingfors.

Madeira och Mariekex

Hungern blev en ständig plåga under månaderna i S:t Petersburg. I början fick trion Eklundh tag på mat men småningom förvärrades matbristen.

– De var hungriga jämt. På eftermiddagarna rullades tebordet fram som vanligt men "man blir ej mätt av te" konstaterar farmor.

– När hungern var som svårast lindrade hon den med en klunk madeira. En gång fick farmor ett Mariekex av en väninna och beskiver det som en njutning så stor att hon drog ut på den genom att slicka i sig kexet.

Kerstin Eklundh hade också ett eget trick för att dämpa hungern och skingra tankarna på den. Hon brukade spela den rumänske kompositören Iosif Ivanovicis vals Donauwellen på svärföräldrarnas flygel och döpte om valsen till Hungervalsen.

Hungervalsen är också namnet på den fyrdelade dramatisering av Kerstin Eklundhs anteckningar som Radioteatern sänder nästa vecka. Riko Eklundh läser sin farmors minnen och hans bror Tom Eklundh spelar den vemodiga valsen på piano.

En bok ingår också i planerna. På matbordet hemma hos Riko Eklundh ligger stora delar av Kerstin Eklundhs liv nu utbrett – foton, betyg och brev alltifrån hennes fars notering om att ett flickebarn fötts den 20 november 1891 till ett av de sista foton Riko Eklundh tagit av sin farmor.

I svarta Nokiastövlar och stilig trench blickar en glad farmor in i barnbarnets kamera.

Vad tror du farmor Ammi hade sagt om hon hade vetat att hennes historia blir en radioserie?

– Först hade hon sagt nej och sedan hade hon blivit smickrad.

Riko Eklundh var 19 år när hans farmor dog. Trots att han umgicks mycket med henne medan hon levde inser han i dag att han inte frågade tillräckligt.

– Det hade varit intressant att veta hur hon såg på klassamhället. Hon tillhörde överklassen men var mycket medveten om att alla inte hade det lika bra som hon.

Hemåt över Systerbäck

Kerstin och Lars Eklundh kom aldrig fram till Gurjeff utan stannade i S:t Petersburg till slutet av maj 1918. Då beviljades de plötsligt tillstånd att återvända till Finland och passerade gränsen vid Systerbäck till fots.

Den som lämnade Ryssland fick ta endast en kappsäck med sig vilket innebar att det mesta blev kvar i lägenheten.

Svärfar Gustav Eklundh stannade kvar några dagar extra i hopp om att kunna rädda sin egendom vilket misslyckades. Under åren i Ryssland hade han byggt upp en ansenlig förmögenhet men förlorade allt i samband med revolutionen.

Det enda som återstod var sommarstället i Noux – en plats som kom att bli central för släkten Eklundh.

Hungervalsen sänds i Radio Vega 26.2–1.3.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning