En utsatt flickas historia

ÖVERLEVARE. Lidia Bäck framför den ohyggliga, verklighetsbaserade berättelsen om Nora. Bild: Sanna Hoang

Nylands svenska ungdomsförbund gör en viktig insats genom att sätta upp den verklighetsbaserade föreställningen Den fastspända flickan, skriver recensenten.

Den fastspända flickan

Baserad på radiodokumentär av Daniel Velasco. Regi: Anja Bargum. På scenen: Lidia Bäck, Maria Helander. Ljud, scenografi: Markus Packalén. Dramatisering: Anja Bargum och arbetsgruppen. Dramaturgisk hjälp: Sofia Aminoff, Nina-Maria Häggblom.

Föreställning 5.3.

Det är en hemsk föreställning Nylands svenska ungdomsförbund har producerat och Anja Bargum regisserat. Hemsk – och hemskt viktig. Den fastspända flickan kommer att turnera i högstadier och gymnasier, men den kunde lika väl visas för kommunalpolitiker, socialarbetare och psykiatrisk vårdpersonal som ett skräckexempel på hur ett barn eller en ungdom inte får behandlas. Hur det absolut inte får gå.

Teaterföreställningen baserar sig på en radiodokumentär gjord av den prisbelönte journalisten Daniel Velasco för Sveriges Radios P1 Dokumentär i januari 2013. Det är alltså en sann historia, hur otroligt det än kan te sig att allt det vi ser faktiskt hänt flickan som kallas Nora, spelad av Lidia Bäck.

Hon hamnar rysligt fel i det system som borde stödja och vårda henne, ja systemet och dess (o)mänskliga kuggar knäcker henne gång på gång och snöbollseffekten är ödesdiger.

Det börjar med att Nora under flera års tid misshandlas av sin far. Efter att hon börjar säga ifrån följer ett kaotiskt händelseförlopp – rymning hemifrån, våldtäkt av en jämnårig, polisanmälan för misshandel (avskrivs som relationsproblem), fosterfamilj, flytt till boendet Hoppet, därifrån till Solgården, omhändertagning. Självskadebeteende. Diagnosen posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD) och slutligen placering på Tumlebo som tar emot alla med vilken typ av problem som helst, trots att det nyligen beslutats att Nora inte ska bo med andra ungdomar som har problem eftersom det påverkar hennes mående negativt.

Tiden på Tumlebo förvärrar Noras liv mångfalt. Malin, som först är en vän, blir snart hennes hallick och tvingar Nora att ha sex med torskar hon får kontakt med via en telefonchatt. Ingen i personalen märker något, märker inte eller bryr sig inte när Nora är borta. Ett av mötena blir tusenfalt värre än de övriga: Nora blir grovt våldtagen, fastbunden, förnedrad. Hon rymmer, hittas, rymmer igen. Hon inleder en rättsprocess för att upphäva sin omhändertagning, och får slutligen rätt i högsta förvaltningsdomstolen: hon blir fri och kan flytta från Tumlebo. Hon anmäler också våldtäkten, och flera år senare grips äntligen förövaren: det är polischefen som varit känd som feminist, Göran Lindberg.

Överlevnadsberättelse

Man får andnöd av att försöka återge alla detaljer i Noras vidriga historia. Under årens lopp försöker hon flera gånger ta sitt liv, hon tvångsvårdas och får felaktigt diagnosen borderline. Det mest upprörande är att följa med hur hon behandlas av vård- och annan personal. En av de värsta episoderna är den med hennes psykiater, överläkaren Ola Gefvert, rent ut sagt ett känslokallt jävla svin som aldrig borde få ha kontakt med patienter – i föreställningen återges en kafkaesk dialog ord för ord, och man blir bara så fruktansvärt arg. (När jag googlar på dokumentären ser jag att Gefvert fick sparken efter att programmet sändes.)

Men det otroliga sker. Nora överlever. Hon ger sig inte. Hennes liv vänder. Den fastspända flickan är en djupt upprörande berättelse, men samtidigt hoppfull i och med Noras otroliga förmåga att klara sig. Hur hon tar sig igenom rättsprocesser och kräver adekvat vård. Velasco har gjort ett viktigt jobb med dokumentären – han arbetade med programmet i tre år och tänkte flera gånger lägga ner projektet – och Nylands svenska ungdomsförbund gör en viktig insats genom att sätta upp föreställningen. Det måste sägas att publikarbetet kommer att vara en väsentlig del, för eleverna som ser föreställningen måste få möjlighet att prata igenom pjäsen ordentligt – det är nästan så jag själv skulle behöva en debriefing.

På scenen är förutom Bäck även Maria Helander, och Markus Packalén står för ljud och scenografi, som är enkla men effektfulla. Anja Bargum har tillsammans med arbetsgruppen dramatiserat radiodokumentären på ett smart sätt.

FSU ordnar ytterligare tre öppna föreställningar under våren och dokumentären finns tillgänglig på Sveriges Radios hemsida.

Jag tänker på Nora och undrar hur hon mår i dag, fyra år efter att programmet sändes, hur hennes liv ser ut någonstans i Uppsala län. Man kan inte annat än hoppas att pjäsens lyckliga slut varade även i verkligheten.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning