En tur om hörnet, en resa i tiden

Guss Mattsson var en högt bildad och liberal man med vid utblick över världen. Han befann sig vid sin tids intellektuella frontlinje. Men han var också, oberoende av sina kunskaper och insikter, en fånge i sin tid liksom vi är i vår. Bild: Museiverket

Vi ser det genomgripande människoföraktet och införståddheten i Guss Mattssons resebrev som skrevs 1914. Det väcker oro för det vi inte ser i vår samtid, eller det vi förtränger fast vi anar det.

E-bok

Guss Mattsson

En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G.M

Utgiven och med inledning av Clas Zilliacus

Svenska litteratursällskapet i Finland 2021

På en i dubbel mening lång resa tar journalisten Guss Mattsson läsarna när han sommaren 1914 lämnar Helsingfors. Han ska runda den afrikanska kontinenten och rapportera om sin färd i breven som ligger till grund för En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G.M.

Mattsson (1873–1914) var skriftställare och redaktör för Dagens Tidning, senare Dagens Press. Mest känd blev han för de över niohundra I dag-kåserier som publicerades i tidningarna och senare utgavs i bokform många gånger om. Mattsson var en språkvirtuos av rang och väl, tillsammans med Runar Schildt, den första finlandssvensken att skriva en prosa som fortfarande ter sig spontant läsbar och ledig.

Men inte nog med detta. Till sitt borgerliga yrke var Mattsson kemist och lektor vid Polytekniska institutet. Han kombinerade på ett exemplariskt sätt de två världarna, den humanistiska och den naturvetenskapliga. Just detta gav honom den skarpögda iakttagelseförmåga hans journalistiska gärning byggde på.

Runt Afrika

Den kom honom väl till pass också som reseskildrare. 1914 reste Mattsson "runt hörnet" (menas Afrikas horn) och rapporterade om färden i tjugo brev till Dagens Press. Senare gavs breven förkortade ut i bokform under titeln En herre for till Zanzibar. Den nya, digitala och gratis nedladdningsbara utgåvan är den första där de återges i sin helhet.

Anledningen till resan var hälsobekymmer. Mattsson led av tuberkulos och det hektiska livet i Helsingfors tärde på honom. Nu skulle han vila upp sig på den tyska rikspostångaren Tabora. Mattsson, son till en sjökapten, älskade havet.

Men 1914 var ingen bra tid för rekreationsresor. Innan han nått Zanzibar bröt första världskriget ut och Taboras färd fick ett brått slut. Under stora umbäranden lyckade Mattsson ta sig till Finland men ansträngningarna bröt definitivt hans hälsa. Strax efter hemkomsten dog han.

Innan dess dock sex veckor av behagfull förstaklasstillvaro bland likar. Mestadels vackert väder, långa menyer, musicerande, sprirituella samtal, intressanta strandhugg. Nästan övertydligt markeras den gamla tidens slut när Mattssons eleganta resebrev avbryts av de lapidariska anteckningar från den kaotiska hemfärden som avslutar sviten (Mattsson dog innan bokmanuskriptet var färdigt).

En bildad herre

Mattsson var alltså en högt bildad och liberal man med vid utblick över världen. Han befann sig vid sin tids intellektuella frontlinje. Just det borgar för den andra resan dagens läsare bjuds på. Det är en resa i tiden. För naturligtvis var Mattsson, oberoende av sina kunskaper och insikter, en fånge i sin tid liksom vi är i vår. Övertygelsen om den vita rasens överhöghet och om kolonialismens förträfflighet – särskilt för de kolonialiserade – hade han, liksom kvinnoföraktet och (över)klassmedvetenheten, i benmärgen. Ser han orostecken i världen beror de inte på att kontinenten utsugs utan på att dess beboare är fräcka.

Clas Zilliacus lyfter i sitt förord fram två iögonenfallande partier: dels avsnittet om tyskarnas hårda kamp för att "civilisera" den nya kolonin Sydvästafrika, med Zilliacus ord "ett av historiens dittills mest öppet deklarerade, oskrymtade och metodiska folkmord, tysk militärs utrotning av folkstammar". Om det har Mattsson inget att säga. Han sparar orden för den panegyriska lovsång till Cecil Rhodes som strax följer.

Människovärde

Men mest slående är kanske inte dessa stora felträffar utan det genomgripande människoföraktet. En icke-vit person saknar helt enkelt människovärde och kan bara ses som ett ting eller en del av ett obestämt kollektiv som väntar på att tas i bruk av den vite mannen. Allt detta framförs i ett tonfall av sympatisk och spirituell införståddhet. Det här väcker oro och fascination hos läsaren. Var visar sig dagens kolonialistiska införståddhet? Hos Thailandssemestraren? Hos den som likgiltigt ögnar flyktingarnas dödssiffror i Medelhavet? Eller någon helt annanstans? Det vet vi inte, eller om vi anar det gör vi vad vi kan för att förtränga insikten.

Clas Zilliacus inledning till boken är exemplarisk. Utan att sätta sig på den senföddas höga häst skildrar han Mattssons tid och hans plats i den som skribent och tänkare. Ändå bidrar vårt efterhandsperspektiv till att göra Mattssons vittnesbörd intressant. Här framträder en minoritets bekymmerslösa livsföring på oetisk och ohållbar grund, ögonblicket innan världskrigets katastrof gjorde slut på alltsammans. Något bekant ligger i det.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning